Nu har det gått två månader och jag trodde att jag hade kommit framåt i mitt egna liv.. Men jag vet inte om jag försöker intala mig själv att det går bra..
Vi har varit tvungna att ses en del pga allt pappersarbete kring delningen av lägenheten och de senaste gångerna har jag mått så jävla dåligt efteråt.. Vi har varit sams och kunnat prata med varandra som normala människor. Skönt kan tyckas men varje gång jag går därifrån så inser jag att det är just det som jag saknar. Han var min bästa vän.. En av de senaste gångerna frågade jag hur det var och han börjar gråta och säger att han saknar mig.. Fan! Jag vet att det är när han är ensam på kvällen som han saknar mig..
Han vill att vi ska vara vänner som hörs ibland. Men jag börjar inse att jag inte kommer kunna gå vidare om vi hörs och igår sa jag till honom att jag inte kommer kunna vara vän med honom. Han sa då att vi kanske kommer höras på fb om några månader när det känns bättre. Han verkade sårad när jag sa att det inte skulle fungera..
Jag är så kluven, jag blir glad när jag är med honom men sen är allt bara skit.. Jag vill vara med honom men vet att han inte vill vara med mig.. Jag kan inte låta bli att tänka på om jag har gör rätt genom att säga upp kontakten med honom.. Det är så lätt att plåga sig själv genom att snoka och jag har varit nära flera gånger. Det känns därför lättare att säga att han inte har någon plats i mitt liv längre och att han troligtvis inte kommer ha det i framtiden.. Men hur vuxet känns det att man behöver en vän som hämtar upp papper som ska skrivas på, lämnar bilder eller hämtar saker från förrådet? Jag känner mig så jäkla svag som människa som inte ens klarar att se honom...