för dina tröstande ord. Känns dock som jag ger upp nu. Orkar inte med en enda besvikelse till. Förstår inte varför jag ständigt blir dumpad (undantaget skilsmässan som jag valde). På 4 år har jag gått igenom en skilsmässa och blivit dumpad i 3 förhållanden! Dessa varade mellan 1/2 år och 2 år. Det är mycket att smälta. Känner mig som en blek skugga av mig själv. En mänsklig spillra. Har så svårt att dölja för mina barn hur dåligt jag mår. Måste det ändå för de blir så oroliga annars. Underbara barn har jag i alla fall. 

Jag är inte purung längre. Ser dock bra ut för min ålder och är en schysst och empatisk person. Undrar ibland om det är därför jag blir "utnyttjad" eller vad man ska kalla det. Känns ju så i efterhand i alla fall. Är nog för snäll - då blir man trampad på. Så jävla sorgligt att snällhet ska vara nåt dåligt.

Kram på er.

Jaha, då var det min tur att hitta blogg-världen! Kanske kan vara ett sätt att bearbeta sitt liv....

 Har klarat mig utan 30-årskris- här har vi nog en livskris som smyger sig på....

32 år- bor med sambo- i sambons lägenhet- med sambons möbler- känns ju hur bra som helst....vuxen tjej...

Vi har varit ett par i 5-9 månader. Den sista tiden har vi inte kunnat ses så ofta.

Men det beror ju på att han haft så mycket att ordna inför sin systers bröllop/ p.g.a. att hans bror flyttade till stan och in i hans etta/ han har varit sjuk (och dessutom haft mycket på jobbet). 

Nu är det fredag och vi ska äntligen ses. Jag har skyndat hem från jobbet. Handlat lite gott. Vaxat bikinilinjen. Är något trött men förväntansfull!