Jaha, då var det min tur att hitta blogg-världen! Kanske kan vara ett sätt att bearbeta sitt liv....

 Har klarat mig utan 30-årskris- här har vi nog en livskris som smyger sig på....

32 år- bor med sambo- i sambons lägenhet- med sambons möbler- känns ju hur bra som helst....vuxen tjej...

Inne på det 13:e året tillsammans kunde vi till slut enas om att skiljas. Det har mest varit ett förhållande där två föräldrar uppfostrar två barn på bästa möjliga sätt. Tyvärr försvann den lilla biten med förhållandet bort i den hanteringen, och det har nog avspeglats på hur vi har behandlat varandra de senaste åren. Trots att man inte själv har trott att det har synts utåt verkar det nu vara många utomstående som bara har väntat på det här beskedet.

Vi sa från början att vi skulle sköta det hela snyggt, men så fort ekonomin kommer på tapeten börjar det knaka i fogarna.
Jag förde igår på tal att jag vill säkerställa att min del av de pengar som är bundna i vår gemensam villa på något sätt kommer mig till rätta. Min (f.n.) fru tänker bo kvar i huset med två barn och tre hundar och jag flyttar till en lägenhet. Min fru har inte de ekonomiska förutsättningar att lösa ut min del av huset, så hon verkar tycka att jag skall släppa de ekonomiska aspekterna.
Jag tänkte inte vara den som absolut skulle kräva att få loss min del av pengarna på en gång, däremot ville jag få till en lösning där jag ändå förvissade mig om att jag inte skulle förlora dem helt. Svaret jag fick då var "jag förstod att vi skulle börja bråka om pengarna".

Hur man än vänder och vrider på det hela verkar man som man inte ha mycket att komma med, man anses bara vara den som splittrar familjen. Värt att  minnas är att vi tillsammans nu tagit beslutet att skiljas, och att vi hade en vilja att lösa det hela på ett smidigt sätt. Så fort jag förde min ekonomiska rätt på tal raserades alla konstruktiva intentioner från hennes sida.
Jag bryr mig om tre saker:
Barnen
Mig själv
Vår ekonomiska framtid tillsammans