Det är snart två dagar sen. Jag pendlar hela tiden mellan olika tankar. Det känns som att det var en vecka sen jag träffade honom. Jag gråter så väldigt mycket, helt plötsligt av ingenting. Eller jo, minnesbilder av honom. Satt på en viss restaurangkedja och snyftade utan att ens bry mig om folk som gick förbi och såg på mig. Hela världen har liksom stannat upp, inget annat är viktigt. Jag förstår inte hur människor bara kan gå förbi som om ingenting har hänt. För något har ju hänt. Det skulle väl hända förr eller senare ändå. Logiken är till min fördel, jag vet att det ändå är bra att det tog slut nu. Så det är över. Men jag hade så gärna försökt lite till.

Jag har börjat sakna honom. Dig. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet att inget kan få honom att ändra sig, och det accepterar jag. Men... Även om jag är förnuftig och vet hur det är, så vill jag bara att allt ska komma tillbaka. Snälla snälla snälla bli kär i mig igen. Vi vet ju att det går. Vi vet att det har gått, sa du.

Fan fan fan fan fan fan fan fan jag vill inte må såhär jag vill vara med dig jag vill tillbaka jag gör så mycket allting är bättre än detta. Nästan allt. Nu kommer logiken igen. Jag vet att jag inte hade orkat att du åker till USA ändå. Men... Hade du varit kär. Då hade jag väntat. Jag hade inte gett upp.

Så har jag då hittat hit. Sökte på ordet dumpad och hittade denna hemska men ändå underbara sida. Och jag kände att även ajg behöver skriva av mig.

För mindre än tjugofyra timmar sen blev jag dumpad. Jag mötte honom vid tunnelbanan, han såg så allvarlig ut. Men jag tänkte inte att det faktiskt skulle...
Sen gick vi hem. Jag försökte vara glad, prata på och vara rolig. Han verkade inte lika trött och stel som dagarna innan. När vi kom hem gick vi in på hans rum, han satte sig på sängen och tog min hand. Sen sa han det. Först antar jag att jag blev chockad, jag kände ingenting, förstod vad han sa men lyssnade egentligen inte. Han sa mitt namn. "Jag kommer inte kunna känna något mer igen. Jag är säker på det nu."

Vi satt så en stund. Pratade lite, jag frågade, varför, varför. Sedan kom känslorna, jag var tvungen att gå. Jag rusade ut, ignorerade hans rop och bara gick. Ringde min bäste vän och min mamma. Jag kom in igen precis när han var på väg att gå ut och leta efter mig. Vi satt och pratade lite till. Gråten kom, helst hade jag velat skrika, springa runt i huset och bara vråla ut all besvikelse. Gick ut en gång till för att ringa. Han sa att jag fortfarande kunde sova där tills jag får skjuts hem. Det lät så tragiskt men ändå skönt, jag vill ju fortfarande vara med honom. Vi satte oss framför tvn, jag behövde känna som vanligt lite igen. Grät lite. Pussades, jag behövde det. Men sen insåg jag att det är bättre att åka redan ikväll än att stanna ännu en natt, vakna imorgon bitti och inse vad som har hänt, och sen ha morgonen på sig att säga hejdå innan han åker till jobbet. Nej. Det hade inte gått. Så trots att han ville att jag skulle stanna bad jag honom köra mig till min bäste vän. Det var hemskt att lämna huset, att veta att det är sista gången man kommer dit. Hans mamma kom och sa hejdå, lycka till. Hon visste. Det var så jobbigt.

Vi körde i ungefär en timme, varannan minut började jag storgråta. Han sa inte så mycket. Jag hade frågat, jag hade försökt visa, jag hade försökt säga att jag gör... nästan vad som helst. Men nej, det finns ingen chans. Inte nu längre.

Vi kom fram. Det var nästan skönt att få säga hejdå, men olidligt att se honom köra iväg. Min vän körde hem mig, vi sov i samma säng då jag inte klarade att sova själv. Tårarna var som tur var slut. Det gick att överleva den första kvällen.

Hej!

Det värsta tänkbara hände mig för ca 3 veckor sedan. Det kom som en chock jag förstod ingenting.. Bara en vecka innan hade han frågat mig om vi inte kunde försöka skaffa barn.. veckan innan det sa han att han var så lycklig med mig och han längtade till den dagen vi skulle gifta oss, han berättade om vår framtid tillsammans och att han ville så gärna att jag skulle vara mamman till hans barn.. en vecka senare gjorde han slut, vad fan hände? 

Vi skulle ju vara tillsammans föralltid! det var ju han och jag.. nu är det bara jag kvar. Jag känner mig så enormt SVIKEN! Han säger att han är helt förkrossad men han inte hjälpa att han inte är kär längre, att han älskar mig men inte på samma sätt längre.. Det gör så fruktansvärt ont och det känns som att han bara har gett upp, utan att kämpa för vårt förhållande. Vi hade varit tillsammans i snart 4 år och på en vecka bestämmer han sig på att han inte vill fortsätta mer? 

Så är jag singel igen, efter ett förhållande på 3,5 år. Förvisso ett distansförhållande men ändå fint och bra.

Nu tycker han att det var för mycket tjat om att prata, för att passa honom. Då vi levde på olika orter med många mil emellan, så tyckte jag det var viktigt att vi delade våra vardagar med varandra i form av samtal eller sms. Tyvärr tyckte inte han likadant. Han tyckte det var jobbigt att behöva komma ihåg att berätta för mig. Men lägga ut allt på sin fb sida klarade han av att komma ihåg. Jaja.......

Känner mig fruktansvärt deprimerad och nere. Ingenting är kul längre, och någonstans tror jag att jag bara går och väntar på att han ska ångra sig. Vilket skrämmer mig till vansinne.... för vill jag verkligen gå med på hans ibland konstiga åsikter om ett förhållande. Är det honom jag saknar eller är det ett förhållande i sig???

Tankarna är många och splittrade på tusen håll och kanter. Ge gärna lite feedback om hur ni tänker och agerar vid uppbrott....

Hur mycket information skall man lämna ut till frun? När vi väl talade om för barnen att vi skulle skiljas trodde jag att det var bestämt. Icke då.
Jag beställde våra personbevis och fyllde i och skrev ut de nödvändiga papperena för en skilsmässa, samtidigt som jag började titta på lägenheter. Jag hittade ganska snabbt en passande lägenhet i närheten av nuvarande hemmet, bra för barnen att fortfarande ha skola och kamrater i närheten.

I denna veva visste jag inte hur mycket min fru ville veta, jag kände mig ju positiv över den kommande förändringen medan hon mer satt fast i det gamla. Jag talade om för barnen att jag hade fått den lägenhet jag tittat på, samtidigt lade jag fram skilsmässopapperena på köksbordet. Jag och barnen hann gå och lägga oss innan frun kom hem från jobbet, varför jag inte fick någon chans att prata med henne den kvällen.
Hon såg naturligtvis papperen, och på morgonen talade barnen om att jag hade fått lägenheten, och då blev hon fly förbaskad (igen...).
Nu skulle hon minsann inte skriva på skilsmässopapperen vilket fick mig att hota med att jag då fick stämma henne för att få skilsmässa. Ruttet förhandlingsläge...

Efter det här har vi pratat lite, jag har sagt att barnen får bo hos henne men att jag vill gå till en familjeterapeut för att få bekräftat att vi inte gör något dumt gällande barnen. Säkerligen är det bra för barnen att bo kvar hos mamman, men det betyder mer om någon annan (utbildad inom detta) än frun säger det till mig. Frun vet och kan så mycket enligt henne själv, så det är ofta väldigt svårt att föra en konstruktiv dialog med henne då hon inte är öppen för alternativ. Mycket därför vi sitter i denna situation just nu...
Nästa vecka har vi en bokad tid hos familjeterapeuten, blir intressant att se vad som kommer ut av det.