dom ska flytta. Det ger mig blandade känslor. Jag vill absolu inte släppa min dotter men sen samtidigt så mår hon kanske bättre utan föräldrar som bråkar hela tiden, eller ja jag bråkar inte så mycket, jag försöker lösa problemen efter hand som sambon skapar dom.

Ikväll så gick hon över gränsen. Hon började kalla mig "fetto", jag är lite överviktigt men det har jag varit se innan vi träffades. "Att hon äcklades av att se mig", "att jag stinker svett" mm. Då sa jag att jag kommer att slåss för ensam vårdnad om dotter och då gick hon loss ännu mer. Började fråga varför jag tyckte hon var en dålig mamma osv. Jag pallade inte mer utan sa bara att vi har inget att säga varandra, det enda vi behöver prata om är vår dotter.

 Hon sover nu och jag tänker bli på soffan så hon slipper "svettstanken från fettot".

Min första blog.

 Jag vet inte rikigt hur man ska börja men det hela började med att hon tyckte att min mossa la sig i för mycket. Visst jag är enda barnet och jag har alltid tagit emot råd och i vissa fall hjälp av mina föräldrar och dom har alltid funnits där för mig. Men nu tyckte min sambo att det fick räcka, att mossan la sig i för mycket. Men när vi hade det svårt ekonomiskt och mina föräldrar gav oss pengar till mat då var det ingen som gnällde.

Jag fick alltid höra att jag inte hjälpte till hemma, att jag satt vid datorn alltid, odyl. Grejen är den att i början så fick jag inte göra nått hemma för henne, jag jobbade och hon pluggade/var sjukskriven i omgångar så hon tyckte att jag skulle få ta det lite lugnt när jag kom hem. Visst jag är väl inte perfekt och kan erkänna att jag varit lite slapp ibland med att hjälpa till men det är alltid jag som t ex lagar mat, handlar, kör med djuren till veterinären, kör barn till läkare/tandläkre/kompisar mm.