Jaha, länge sedan jag skrev här. Har varit inne o kikat ibland men inte haft ro att kommentera, så många dystra öden vi har. Lång tid har gått, o ändå inte, har väl läkt rätt så bra, ärren är djupa men lever ett mycket bra liv. Men faktum är att min förlorade tillit är så total att jag inte på något vis vill träffa någon ny, jag har en sån övertygelse att det inte är något jag önskar heller, o lider inte av det. Ägnar min tid åt mig nu, gör vad jag vill och det är skönt. Är kanske lite dystrare till sinnet än förr, pga denna djävulska erfarenhet, men jag är ochså tusen gånger starkare. Kramar

...ja, jag lever faktiskt. Det var väldigt många mil i bil då tankarna gick nattsvart, vilken lastbil ska jag välja? Vilken ska jag svänga mot? Men mitt iallt fanns en liten gnutta förstånd, eller livserfarenhet, som visste att saker kan klaras av. Tackar mej själv för det, tack. Det fanns bara jag som kunde hjälpa eftersom jag inte pratade med nån om detta. För om jag sa det som hänt högt hade det blivit en sanning och det skulle vara för mycket. Har lärt mej att man kan "pysa" ut lite i taget. Den största hjälpen fann jag sedan här, att få skriva av sej och läsa andras tankar i samma sits. Jag har bävat för den här helgen, är faktiskt trött i kroppen trots att jag inte hunnit träna, tror att jag varit tokspänd faktiskt. Nu är det slut på mitt sörjeår, allt som kommer nu är bara mitt. Jag har ärr som jag ska bära hela livet, inser att jag inte blir som förr, men tänk om? Tänk om det blir bättre? M..Gowan? påminnde igår om att skuggan ju är bakom mej, fan vad bra sagt! Altså finns tre ljusa sidor fattade jag idag,tack ska du ha! (går sakta ibland när man grubblar) Har gråtit till radions kärlekslåtar av och till hela dan idag, men vad gör det, gjorde jag förut också. De har spelat mycket PINK, så Tingeling-pinglan, du har varit med mej i tankarna. Jag har prövat mina tankar med att fundera på om jag vill träffa någon ny, svaret är solklart NEJ. Nej för att jag släppte taget och lade allt för hans fötter och det gör för ont att ens tänka tanken på att göra det igen. Min kropp är heller inte mottaglig ännu, vill inte ha närhet, vill inte bli rörd! Vill avsluta inlägget något positivt, därför får ni veta att jag längtar ihjäl mej till den 19 juni, inte för att Viktoria gifter sej men för att jag ska köra min andra Vätternrunda då! Det kommer att göra sååå ont, men ni vet som jag att det finns värre smärta än fysisk! Många kramar till er alla!!

..dagar har snart gått. Det var den 14 februari förra året mitt liv fick andra förutsättningar som jag aldrig trodde skulle ske. Den mannen har satt spår jag måste leva med, måste bara välja hur. Den här dagen för ett år sedan var den sista gången vi träffades som ett par, du var hos mej och hjälpte mina barn med datorerna. Vuxet, tryggt, framtidshopp, ja, allt var helt bra trodde jag. Tills telefonsamtalet på kvällen...........måste gråta, skriver senare... Kram

Nyårsafton, mmm. Sitter här själv o tittar på hockey. Vi brukade titta på hockey tillsammans, ett VM satt vi med inlines på inomhus o du hade klubba o puck o herregud vad vi levde oss in i matchen! Vi hade kul ihop, det hade vi. --När slutade vi leka med varann?, sjunger Caroline af Ugglas, det stämmer så bra, alla hennes sånger stämmer så bra.

Mamma var orolig att jag skulle känna mej ensam ikväll. Hur skulle jag nånsin kunna känna mej mer ensam än jag gjort större delen av detta år??Att vara själv ikväll smärtar inte nämnvärt, det känns på nåt sätt rätt. Det är som om jag vill avsluta året som det varit. Jag vet inte hur jag överlevde de första månaderna, men jag gjorde det och det måste väl betyda nånting.

Drömde om dej inatt för första gången på länge. En konstig dröm om att jag var hemma hos dej och du var så iskall mot mej som du var när vi träffades för sista gången själva. Det var en mycket otäck känsla och den gör mej så liten att känna, känslan av att den man älskar faktiskt INTE vill ha en. I drömmen erkände du att du träffat henne länge och att du bara känt kompiskänslor för mej under lång tid bakåt. Inte vet jag om det är sanningar men det sårar mej ännu, djupt. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på det, var det meningen att avsluta året så? Nu blir årets sista dröm en påminnelse om att du inte är värd mej, du är en person jag inte behöver längre. Så får det bli.

Jag håller med föregående inlägg, om vasen. Jag tänker ungefär liknande, fast mina funderingar har grubblat över att det var mitt livspussel som slogs isär. Mitt liv var bra, jag var trygg och glad och såg mycket positivt även på jobbiga saker, det är enkelt att leva när man är som jag var då.

Nu är pusslet isär med alla bitar i en enda röra och de passar inte längre ihop. Hur jag än vill så blir det inte samma bild igen, får inte ihop bilden, det kommer inte att bli så. Därför håller jag med dig movingforward, det går inte att laga och få det som var, man är inte längre som man var, alltså måste man skaffa nya sätt att leva. Kan säkert bli bra nån gång, men vägen är tung, tung, tung.

På senare tid har jag äntligen upplevt att det känns skönt med fredagkväll och helg igen, trodde jag aldrig. Det är i alla fall ett litet steg på min ensamma -mamma-väg genom tillvaron. Kramar på er.

...ja, jag skrev frågan på facebook för ett tag sedan.

-Om man inte kan bli sig själv igen, som den person man var innan detta hände, hur vet man när man blivit den man ska bli?? Ja jag vet att det låter konstigt men denna helg är det nio månader sedan jag blev lämnad av mitt livs kärlek, den jag ville bli gammal tillsammans med. Själva honom går det bättre att stå ut med att ha mist, jag övertalar mej dagligen att han inte är värd mej. Det svåraste just nu är känslan över att ha blivit lämnad, övergiven, att inte veta hur framtiden ska vara, ensamt så in i själen. Ändå är jag inte obekväm med att vara själv, trivs rätt bra med det oftast. Tomheten att inte ha en enda person att dela det där vardagliga med, fina vänner räcker långt men inte hela vägen när "övergivenheten" väller in. Alla resonemang om saker som ska lösas får förekomma i tysthet, i mitt huvud, i ensamhet.

Från början bestämde jag att den här blytunga sorgen skulle få ta  den tid den behövde, sen skulle jag väl bli mej själv igen, trodde jag. Nu börjar det gå upp för mej hur djupt det har påverkat mej och att minnena av detta aldrig kan innebära att jag blir exakt som förr. Kanske kan jag komma nära, men de här erfarenheterna sätter spår och gör ärr, djupa sådana. Jag har ändå aldrig, som många av er andra här varit utsatt för våld och förnedring, jag kan bara ana hur era ärr ser ut! Jodå, jag lever ganska gott och har planer för framtiden, men en sak är jag ganska säker på. Att lita på människor till 100 % blir svårt, när även den person svek, som lovade allt, så kan jag knappt lita på mej själv när mitt omdöme var så att jag inte anade någonting. Frågan kvarstår, när vet man?

..verkar det finnas. Det här året är fanimej det värsta jag haft som vuxen människa!

7:e januari dör min farmor,

24:e januari dör min farfar,

är det nu, mitt ansvar för hur jag ska må. För två veckor sedan hade det gått ett halvår sedan den dagen vi här har gemensamt, den dagen som förändrade resten av livet. Även om vi kommer på fötter så finns minnena, erfarenheterna och ärren i hjärtat kvar för alltid. Om någon hade sagt till mej då att jag skulle le igen hade jag velat spotta på dem för att de inte begrep hur det är när krisen är akut, helt jävla  akut!!

Ja, jag mår bättre, lite otäckt att säga men det är så. Sakta känner jag  att jag kan glädjas åt saker, känna förväntan och längtan till vissa tillfällen. Men, det finns annat som inte släpper och det är tilliten till människor, just nu är jag fortfarande helt övertygad om att vem som helst är kapabel att svika mej när som helst(utom mamma förstås!)Men alla andra. Jag har jobbat stenhårt med mina tankar om att han faktiskt inte vill ha mej och att som den han visat att han är så vill jag inte ha honom heller. Jag har fokuserat på det som blivit bättre av separationen och försöker uppskatta småsaker. Jo, jag är ledsen ochså, och det har jag sagt till mej själv att jag får vara hur länge som helst, det får ta tid. Nån ny vill jag absolut inte ha, varför skulle jag det innan jag läkt och vet hur min framtid ska vara? Glöm det! Har satt upp små delmål för mitt liv och min framtid.

Ni som är mitt i skiten, det går inte att se ljusningen, men ni ska veta att den finns där, bara olika långt dit för olika personer. Stäng inte in smärtan för då tror jag den gnager hårdare, ligg på golvet o gråt om ni vill!! Ta en dag i taget o KRAM på er alla!!

att när han tröttnar på henne, hon som är 23 år yngre än honom och än så länge en trofé, då, då blir det  inte lika lätt att komma undan henne som det varit för honom att undvika mej. Ha! Att det tar slut så småningom är jag inte ett dugg tveksam om, när, vet ej, men det är inte dom för evigt. Då kommer hon fortfarande att finnas i skaran av fans, då kommer han att påminnas, vid alla spelningar, hoppas det blir så tungt för honom då som jag önskar!

Just nu verkar jag vara i en fas där jag inte vill ha honom tillbaka men inte heller har släppt taget, många tankar går till honom fortfarande under en dag. Försöker ta fram alla hans dåliga sidor, tyckte inte de var så dåliga förut men jag har förstärkt dom för att orka. Tårar stiger i ögonen men om jag inte bromsar dom så blir det inte så farligt. Säger till mej själv att det är ok att sörja länge än, att det kommer göra ont men på olika sätt. Jag unnar honom absolut inget gott, om jag hade en vodoodocka skulle jag kunna använda den till mycket!! Jag tänker inte vara storsint, inte denna gång! Min tröst är mina minnen och tankar där jag nu vet att han börjat jobba efter semesern och LIDER av det, haha! han mår troligtvis inte alls bra nu och det gläder mej.

Jag vet, det är säkert inte bra att gå omkring och önska någon annans olycka,men jag tror att ni vet vad jag menar. De borde inte få nånting gott!

..på semestern. Visste inte hur jag skulle klara av att vara ledig utan ville hellre jobba. Underligt nog har det gått, till och med ganska bra och med nya minnen utan dej, jag fick möjligheten att börja min semester med att träffa några vänner från forumet här o jag tror det var en bra start(vet). Sedan rullade dagarna på, visst, jag har gråtit ibland men inte så långa stunder.

Lyckligtvis har jag haft ork att ta mej för med sånt jag tycker om, motionera, plocka svamp o bär o mycket annat, har till och med orkat träffa gamla vänner trots att det var motigt att ta sej iväg, men roligt sen. Ja, det är nog faktiskt lite bättre...jo.

Det är nu fem o en halv månad sedan mitt liv förändrades totalt. Förstördes vill jag säga men väljer förändrades för det finns kanske en liten strimma av hopp nånstans då. Just nu kämpar jag med min inre dialog dagarna i ända o säger tex.