Vill skicka ett tack till er som varit inne och skrivit nu under julhelgen, ingenstans kan det finnas så underbara medlemmar som på den här sidan!

När alla andra har fullt upp med sitt, så går vi in här och skickar hälsningar till varandra, det hjälpte mig faktiskt.

Stor kram till er alla, och särskilt till er som skrivit!

Tack atjo_prosit för din fina kommentar.

Och jo, jag träffar en del vänner, men det är svårt, för de flesta har aldrig gillat P, så dom är liksom mer 'glada' för min skull, och det klarar jag inte av i nuläget.

Förmodligen har dom hela tiden sett något som jag inte har sett, och jag kan fortfarande inte se det.

Jag fick en till kommentar (tack) om varför P gjorde slut..

Sanningen är att jag är inte helt säker. Han kom från ett långt, problemfyllt förhållande alldeles innan vi träffades, och nu har det varit lite tjafsigt mellan oss, men bara ett par veckor.

Den bittra sanningen är nog att han inte var redo för ett nytt förhållande, iallafall inte när nyförälskelsen lagt sig och vardagsproblemen kommer..

Nu är det ungefär som allt var innan. Han beter sig nästan som nykär, är så öm och snäll mot mig. Vi grälar ingenting.

Jag vet inte vad det här betyder, men vågar inte fråga. Jag hoppas ju ändå så mycket på att han ändrar sig..

 Jag låter det nog vara såhär så länge det går, för jag orkar inte annat just nu.

Igår fick jag en kommentar om att det kanske vore bättre om jag bodde hos en kompis, och jag förstår att ni är fler som tycker det..

Och jag antar att jag borde, men jag klarar det inte. Kalla mig svag, men jag vill ändå vara nära honom så mycket det går den här sista tiden. Vet inte om det handlar om dagar eller veckor jag vill ändå ta vara på tiden.. Vem vet, kanske han ångrar sig..?

Nu har han hyrt film och verkar vilja ha en 'mysig hemmakväll' som om allt vore som vanligt. Och ändå är ingenting som vanligt.

Igår skrev jag ett brev till honom som jag lät ligga framme när jag gick hemifrån och visste att han skulle komma hem snart.

Jag typ bönade och bad att ge oss en chans till, och lade till och med fram ett foto från den första tiden när vi var sådär fånigt kära och ingenting annat betydde något.

När jag kom hem kramade han mig och tackade för det fina brevet och sa att bilden hade verkligen fått honom att minnas de fina tiderna. Men get gick inte. Det går inte.

Känner mig ganska korkad.

 Nånstans trodde jag att han ångrat sig. När han lutade sitt huvud mot min höft och (tror jag) grät lite, så trodde jag faktiskt det.

 Det kan ju bli så, att man går ut på krogen, inser hur tomt och ytligt det livet är, och ångrar sig.

..P gick ut igårkväll med några kompisar. Han sa att en jobbarkompis fyllde år, men han ville nog bara ut och fira sin nya singelstatus.

 Det var fruktansvärt, jag sov inte en blund utan låg bara och tittade på hur klockradions minuter tickade framåt, en efter en.

 Han kom inte hem förrän vid sex på morgonen.Och det värsta är att jag kan inte bli arg. Jag kunde inte fråga honom var han har varit. Det är inte min rättighet. Vi är inte tillsammans längre.

P håller för fullt på att leta ny lägenhet till mig, men det ser ut som att vi kommer få bo ihop ett tag till..

Han säger att han vill att jag bor kvar, och det tänker jag fan göra. Han har gjort slut så tycker han det är jobbigt att bo ihop så kan bo på nån soffa hos nån kompis..

Tyvärr är det här hans lägenhet så jag kan inte behålla den, men vi får se vad han hittar åt mig..