Jag minns inte ens i tanken att du orsakade mig sådan smärta.. Det är min kropp som gör mig påmind, smärtan är så intensiv att den vibbrerar i varenda en av mina kropps delar..allt värker, allt känns om som om det skall gå sönder.. Jag är ett öppet sår.. Å jag läker inte, varför vill det inte läka... jag hade släppt dig trodde jag...
Det var som om ett sår bara läkt lätt på ytan  för att under skorpan bildat ett större hål, infekteras och bilda fullt av var för att sen brista, rent av explodera för att skölja över mig för att väcka smärtan till liv.

Sluta, sluta, sluta jag vill få den bort.. varför plågas jag så?
Jag vill inte ha dig tillbaka, jag saknar inte dig.  Jag vill HA MIG SJÄLV TILLBAKA jag har förlorat mig själv i två år.Två FUCKING JÄVLA ÅR.. till vilken nytta..
Jag får ingen luft, kan knappt andas... varför valde jag så? Vad fan ville jag lära mig? Vad ville jag utveckla...?

Snälla kan jag åtminstone få försöka förstå? Jag orkar snart inte mer.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer som du, stänga av, inte förstå, inte ha insikten, ingen empati, inge samvete..Vet du vad härligt jag hade mått då... Så var glad, var nöjd, lek med hjärtas fröjd, för att alltid veta mest och vara bäst...

Jag står framför badrumsspegeln,  lyfter händerna till mitt hår,  jag sliter i det för att hindra gråten eller försöker jag framkalla den, jag vet inte längre...   slår på insidan av mina armar... slår hårt hårt hårt.. jag övergår till  att klösa djupa sår.. jag funderar är det någon som kommer sakna mig.. Är det någon som kommer att förstå varför du lämnat mig så djupa spår.. eller vänder de allt till mig säger det att jag inte orka leva, när det var du som tog livet av mitt inre när det var du som satte de djupa spåren... Inget av vad jag utsätter mig för kan dölja smärtan som panikartat gör sig påmind ifrån mitt inre..INGET KAN DÖLJA DINA SPÅR!! Ekot av min röst klagolikt jämrandes gör sig påmind -  Vad gör jag nu? Vad gör jag nu? VAD GÖR JAG NU?

JA vad gör jag?.. det borde vid det här laget vara över, jag borde släppt taget men det är som om min kropp minns mer än mitt sinne..  Den rent av skriker... DU MÖRDA MIG!!!

Vem gav dig rätten, var det jag ? Gjorde jag verkligen det? Lät jag dig trampa på mig så hårt och länge att jag förlorade mig, hur kunde jag...?

Det gör så ont i min kropp, SMÄRTA tillsynes vibbrerar i varje cell, den minns som om det var igår.. Den minns ALLT alla dina spår... Fattar inte hur du kunde ta orden i din mun.... JAG ÄLSKAR DIG sa du.. jag bad dig om och om igen att gå.. du stanna vid min sida jag sa otaliga gånger gå.. det är ingen som tvingar dig att vara med mig, där är dörren, du bara stod kvar bedyra att du älska mig.. DU ville ha mig.. Jag försökte förklara om man älskar någon så gör man inte så som du gjort mot mig.. DU ÄLSKAR inte mig... Den enda du älskar är och var dig själv...

DU KROSSA MIG är du nöjd? Nådde du ditt mål? Blev det som du hade tänkt? Fick du som du ville? Mår du bra nu?

JAG GICK, JAG LÄMNA DIG, du hade inte vettet att lämna mig, du ville fortsätta att krossa mig trampa på mig , var det för att du aldrig skulle få min inre glöd.. MEN VARSEGOD du tog den du fick den är fan i  mig DÖD INOM MIG!!!! Jag är ett tomt skal..

Jag sa till dig kom ihåg, du kommer själv uppleva detta, minns då när du mår som sämst försök minnas mig då.. då kommer du förstå den smärta du orsakat och kanske då kommer du förstå vad du egentligen har gjort....

JAG LÄT DIG MÖRDA MIG!?!!?! Varför gjorde jag det, jag vill ha mig tillbaka...  Jag vill fylla mina lungor med luft, jag vill andas,jag vill känna glädje, jag vill glömma...JAG VILL DÖ!!!  Ekot är mitt eget messande, vad gör jag nu? vad gör jag nu?


JA, VAD GÖR JAG NU?!?!?

Varför låter jag mig utnyttjas? Varför är alltid jag den som blir kär, medans jag för dom bara är en madrass. Som dom sedan slänger undan när dom hittat något bättre. Varför kan jag inte lära mig av mina misstag?

Nu sitter jag här igen, lyssnar igenom gamla låtar som du spelade upp för mig. Minnen, om tiden då du satt här bredvid som min vän, min "kk". Du visste så väl hur jag kände för dig, och du sa: "Jag håller mig till dig om du håller dig till mig" Och vi hade en överrenskommelse. "Händer något på vägen så måste vi prata med varandra". Jag berättade om mina tidigare erfarenheter. Och du sa att du aldrig någonsin skulle såra mig medvetet.

Jag fick reda på allt genom att snoka. Du var precis som alla andra. Och nu, är du tillsammans med ditt ex igen.

Du var den perfekta.

Jag dög inte, och jag känner mig så värdelös. Det kliar i fingrarna. Jag vill så gärna skicka ett sms. Jag tar låtarna om och om igen.

Fy fan! Jag vill inte känna.

Hjälp

Idag tog jag bort mitt X från msn,  orkade bara inte se honom där bland mina vänner och familj...han blev sur men jag orkar bara inte. Och han har ingen rätt att bli sur!! Det är ju han som lekt och sårat oss...

Trodde jag skulle må mycket bättre om jag bara slapp se honom där , men icke.Dem första timmarna gick bra, då kände jag mig stark och detta klarar jag av men nu så här på kvällskvisten känns det bara tomt....har egentligen så mycket att säga till honom  och det är inga snälla saker , men det vet han nog efter vårt lilla möte idag på stan....

Bor i en rätt liten stad så att gå på varann visste jag att vi skulle göra nån dag men jag trodde aldrig att han bara skulle gå förbi oss utan att ens  snegla på sin lilla i barnvagnen, hur kan man vara så kall? Mot sitt eget barn? Okey, inte första gången han skiter fullständigt i lillen men nu har dem två iaf hunnit få en kontakt och lillen kallar ju honom för pappa och vet mycket  väl vem han är! Men X et gick bara förbi...inte en blick eller ett hej till den lilla.

Är det verkligen så att han inte bryr sig alls, är det därför han säger till sina "andra tjejer" att barnet inte är hans...Är han så kall?

När vi va tillsammans nu så var han ju underbar mot lillen och sa hur mycket han älskade och saknat att vara med dem här åren, men nu verkar det inte betyda nåt.

Jag klarar av hans svek men mitt barn gör inte det! han kan ju inte hoppa in i vårat liv när det behagar honom och sen sticka och inte bry sig i några månader!  Det gör ju ont i mig när lillen frågar efter sin pappa, vad ska jag säga..."Din pappa är inte din pappa, enligt honom"?..Nä, istället säger jag bara att pappa är borta och försöker få lillen att tänka på nåt annat istället.

Hatar verkligen mig själv för att jag ännu älskar honom  och hatar honom för hur han behandlar sitt eget kött och blod...