Min pojkvän gjorde slut med mig dagen innan julavslutningen 2011. Det fick mitt hjärta att brista i tusen bitar. Det som störde mig också var att han gjorde slut via sms. Finns inget värre.. varenda kille jag haft har gjort slut via sms och jag tål det inte..... vi bestämde dock att vi skulle prata lite i skolan dagen därpå men jag hade verkligen ingen lust att gå dit. Jag kunde inte sluta gråta och det kändes som om jag var sjuk inombords, att något var allvarligt fel med mig. Men jag gick dit ändå, behövde verkligen prata med han.

I skolan sa han att han fortfarande vill vara kompis med mig, att jag är en toppen tjej och så.. det stack till i bröstet när han sa det.. sen gav han mig en låång och tröstande kram och sa att allt kommer ordna sig..

Dagarna efter detta var ett helvete för mig. Kunde inte fatta att det verkligen var slut.. aldrig mer skulle vi skicka söta sms till varandra innan vi gick och lade oss. Aldrig mer skulle jag få känna hans närhet.. aldrig mer få somna i hans famn och vakna upp i hans famn.. aldrig mer..

Tre dagar efter att han gjorde slut kom han dock tillbaka. Han sa att han var ledsen för allt han sagt och att om jag ville ge honom en chans till så skulle han ta den och ta vara på den. Jag såg genast hopp framför mig och jag blev så glad. Men sen, en vecka senare innan vi ens hunnit försöka på nytt så ändrade han sig helt plötsligt.. än en gång blev jag full av smärta.. vi träffades sen på lovet en dag för att prata och han sa att han aldrig gick in i det här helhjärtat från början, att han kom tillbaka till mig för att han mått så dåligt osv. Han sa också att han inte tyckte det var värt att försöka en gång till.. det gjorde så ont att höra det.. och jag förstår fortfarande inte riktigt.. om han inte gick in helhjärtat från början, varför ville han då bli tillsammans med mig från första början..?

Nu har det gått 29 dagar sen han gjorde slut och känslorna har varit lite olika nu på sistone.. på lovet kunde jag lättare få tiden att gå, lättare att glömma honom då jag slapp träffa han. Men nu har skolan börjat igen och jag klarar verkligen av att se han.. varje gång blir jag påmind om det vi hade och det aldrig kommer bli han och jag igen.. jag träffade verkligen drömkillen, han var precis den jag drömt om.. allt kändes så bra.. 

Det som verkligen stör mig är att vi endast var tillsammans i nio dagar och under de här dagarna han vi inte med mycket alls. Vi blev tillsammans på en Söndag och sen var det skola därefter. Jag blev sedan förkyld och stannade hemma Torsdag och Fredag. Sen sov jag hos honom under helgen som kom och sen efter det så gjorde han slut.. han säger att det inte klickade mellan oss, att jag vill det här mer än han..

Jag har fortfarande massa frågor snurrandes i huvudet och som jag gärna vill ha svar på. Det är nämligen svårt att gå vidare annars, orkar inte ligga och fundera på allt, jag vill ha svar! Så.. tycker ni jag ska fråga honom, prata med han en sista gång så att jag sedan kan gå vidare eller kommer det bara bli värre? Behöver verkligen hjälp...

Åh, saknar honom verkligen, allt med honom. Hans doft, hans söta sms, att få vara i hans närhet och känna sig älskad.. känns som om jag aldrig kommer kunna lita på kärleken igen. Jag kommer aldrig träffa någon som han.. det är liksom den där killen jag vill ha! Jag vill inte ha någon annan! Det smärtar mig verkligen att vara såhär olyckligt kär... vill bara bort, långt bort och komma tillbaka när allt är bra igen...

Nu har det gått två månader och jag trodde att jag hade kommit framåt i mitt egna liv.. Men jag vet inte om jag försöker intala mig själv att det går bra.. Vi har varit tvungna att ses en del pga allt pappersarbete kring delningen av lägenheten och de senaste gångerna har jag mått så jävla dåligt efteråt.. Vi har varit sams och kunnat prata med varandra som normala människor. Skönt kan tyckas men varje gång jag går därifrån så inser jag att det är just det som jag saknar. Han var min bästa vän.. En av de senaste gångerna frågade jag hur det var och han börjar gråta och säger att han saknar mig.. Fan! Jag vet att det är när han är ensam på kvällen som han saknar mig..
Han vill att vi ska vara vänner som hörs ibland. Men jag börjar inse att jag inte kommer kunna gå vidare om vi hörs och igår sa jag till honom att jag inte kommer kunna vara vän med honom. Han sa då att vi kanske kommer höras på fb om några månader när det känns bättre. Han verkade sårad när jag sa att det inte skulle fungera..
Jag är så kluven, jag blir glad när jag är med honom men sen är allt bara skit.. Jag vill vara med honom men vet att han inte vill vara med mig.. Jag kan inte låta bli att tänka på om jag har gör rätt genom att säga upp kontakten med honom.. Det är så lätt att plåga sig själv genom att snoka och jag har varit nära flera gånger. Det känns därför lättare att säga att han inte har någon plats i mitt liv längre och att han troligtvis inte kommer ha det i framtiden.. Men hur vuxet känns det att man behöver en vän som hämtar upp papper som ska skrivas på, lämnar bilder eller hämtar saker från förrådet? Jag känner mig så jäkla svag som människa som inte ens klarar att se honom...

Jag minns inte ens i tanken att du orsakade mig sådan smärta.. Det är min kropp som gör mig påmind, smärtan är så intensiv att den vibbrerar i varenda en av mina kropps delar..allt värker, allt känns om som om det skall gå sönder.. Jag är ett öppet sår.. Å jag läker inte, varför vill det inte läka... jag hade släppt dig trodde jag...
Det var som om ett sår bara läkt lätt på ytan  för att under skorpan bildat ett större hål, infekteras och bilda fullt av var för att sen brista, rent av explodera för att skölja över mig för att väcka smärtan till liv.

Sluta, sluta, sluta jag vill få den bort.. varför plågas jag så?
Jag vill inte ha dig tillbaka, jag saknar inte dig.  Jag vill HA MIG SJÄLV TILLBAKA jag har förlorat mig själv i två år.Två FUCKING JÄVLA ÅR.. till vilken nytta..
Jag får ingen luft, kan knappt andas... varför valde jag så? Vad fan ville jag lära mig? Vad ville jag utveckla...?

Snälla kan jag åtminstone få försöka förstå? Jag orkar snart inte mer.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer som du, stänga av, inte förstå, inte ha insikten, ingen empati, inge samvete..Vet du vad härligt jag hade mått då... Så var glad, var nöjd, lek med hjärtas fröjd, för att alltid veta mest och vara bäst...

Jag står framför badrumsspegeln,  lyfter händerna till mitt hår,  jag sliter i det för att hindra gråten eller försöker jag framkalla den, jag vet inte längre...   slår på insidan av mina armar... slår hårt hårt hårt.. jag övergår till  att klösa djupa sår.. jag funderar är det någon som kommer sakna mig.. Är det någon som kommer att förstå varför du lämnat mig så djupa spår.. eller vänder de allt till mig säger det att jag inte orka leva, när det var du som tog livet av mitt inre när det var du som satte de djupa spåren... Inget av vad jag utsätter mig för kan dölja smärtan som panikartat gör sig påmind ifrån mitt inre..INGET KAN DÖLJA DINA SPÅR!! Ekot av min röst klagolikt jämrandes gör sig påmind -  Vad gör jag nu? Vad gör jag nu? VAD GÖR JAG NU?

JA vad gör jag?.. det borde vid det här laget vara över, jag borde släppt taget men det är som om min kropp minns mer än mitt sinne..  Den rent av skriker... DU MÖRDA MIG!!!

Vem gav dig rätten, var det jag ? Gjorde jag verkligen det? Lät jag dig trampa på mig så hårt och länge att jag förlorade mig, hur kunde jag...?

Det gör så ont i min kropp, SMÄRTA tillsynes vibbrerar i varje cell, den minns som om det var igår.. Den minns ALLT alla dina spår... Fattar inte hur du kunde ta orden i din mun.... JAG ÄLSKAR DIG sa du.. jag bad dig om och om igen att gå.. du stanna vid min sida jag sa otaliga gånger gå.. det är ingen som tvingar dig att vara med mig, där är dörren, du bara stod kvar bedyra att du älska mig.. DU ville ha mig.. Jag försökte förklara om man älskar någon så gör man inte så som du gjort mot mig.. DU ÄLSKAR inte mig... Den enda du älskar är och var dig själv...

DU KROSSA MIG är du nöjd? Nådde du ditt mål? Blev det som du hade tänkt? Fick du som du ville? Mår du bra nu?

JAG GICK, JAG LÄMNA DIG, du hade inte vettet att lämna mig, du ville fortsätta att krossa mig trampa på mig , var det för att du aldrig skulle få min inre glöd.. MEN VARSEGOD du tog den du fick den är fan i  mig DÖD INOM MIG!!!! Jag är ett tomt skal..

Jag sa till dig kom ihåg, du kommer själv uppleva detta, minns då när du mår som sämst försök minnas mig då.. då kommer du förstå den smärta du orsakat och kanske då kommer du förstå vad du egentligen har gjort....

JAG LÄT DIG MÖRDA MIG!?!!?! Varför gjorde jag det, jag vill ha mig tillbaka...  Jag vill fylla mina lungor med luft, jag vill andas,jag vill känna glädje, jag vill glömma...JAG VILL DÖ!!!  Ekot är mitt eget messande, vad gör jag nu? vad gör jag nu?


JA, VAD GÖR JAG NU?!?!?

för dina tröstande ord. Känns dock som jag ger upp nu. Orkar inte med en enda besvikelse till. Förstår inte varför jag ständigt blir dumpad (undantaget skilsmässan som jag valde). På 4 år har jag gått igenom en skilsmässa och blivit dumpad i 3 förhållanden! Dessa varade mellan 1/2 år och 2 år. Det är mycket att smälta. Känner mig som en blek skugga av mig själv. En mänsklig spillra. Har så svårt att dölja för mina barn hur dåligt jag mår. Måste det ändå för de blir så oroliga annars. Underbara barn har jag i alla fall. 

Jag är inte purung längre. Ser dock bra ut för min ålder och är en schysst och empatisk person. Undrar ibland om det är därför jag blir "utnyttjad" eller vad man ska kalla det. Känns ju så i efterhand i alla fall. Är nog för snäll - då blir man trampad på. Så jävla sorgligt att snällhet ska vara nåt dåligt.

Kram på er.