för dina tröstande ord. Känns dock som jag ger upp nu. Orkar inte med en enda besvikelse till. Förstår inte varför jag ständigt blir dumpad (undantaget skilsmässan som jag valde). På 4 år har jag gått igenom en skilsmässa och blivit dumpad i 3 förhållanden! Dessa varade mellan 1/2 år och 2 år. Det är mycket att smälta. Känner mig som en blek skugga av mig själv. En mänsklig spillra. Har så svårt att dölja för mina barn hur dåligt jag mår. Måste det ändå för de blir så oroliga annars. Underbara barn har jag i alla fall. 

Jag är inte purung längre. Ser dock bra ut för min ålder och är en schysst och empatisk person. Undrar ibland om det är därför jag blir "utnyttjad" eller vad man ska kalla det. Känns ju så i efterhand i alla fall. Är nog för snäll - då blir man trampad på. Så jävla sorgligt att snällhet ska vara nåt dåligt.

Kram på er.

Jaha, då var det min tur att hitta blogg-världen! Kanske kan vara ett sätt att bearbeta sitt liv....

 Har klarat mig utan 30-årskris- här har vi nog en livskris som smyger sig på....

32 år- bor med sambo- i sambons lägenhet- med sambons möbler- känns ju hur bra som helst....vuxen tjej...

Har just nu rätt många tveksamheter kring mitt förhållande, så jag kanske får ta min katt och bosätta mig i parken.

 Hur farao vet man om man har fått nog ?

Hur vet man hur mycket man törs berätta om sina känslor utan att han ledsnar och själv tar beslutet att göra slut?

Har alla andra bara trevliga stunder- känns som att jag lever i det enda förhållandet där man har diskussioner och bråk på tonåringsnivå...?

Hur kan jag tillåta mig att bli arg och besviken- UTAN att sedan få dåligt samvete för att HAN blir förbannad för att jag "gnäller och klagar"- och vips tycker vi båda att allt är mitt fel?

Kan man hantera en relation där det alltid är bara den ena som ska säga förlåt?

Och den mest väsentliga frågan av alla- är jag schizofren  ;-)?

Oj vad skönt det var att skriva av sig lite! Nu har jag bara 4 1/2 timme kvar innan jag ska gå hem och få svar på om han fortfarande är arg för igår och vägrar prata med mig (jag hade ju faktiskt pratat i telefonen istället för att spika) eller om allt helt plötsligt är som det ska. Känner att min själ börjar bli gammal och trött av alla dessa tvära kast.  Kan ta att han blir sur på mig- men inte att han använder "utfrysningsmetoden" varje gång, och ofta tycker jag det gäller skitsaker. Blir därför ofta jättearg och ledsen- och då kan han vända det emot mig genom att säga att han inte klarar mina utbrott. Hur jag än gör blir det mitt fel. Det vore så enkelt om jag inte älskade honom....

Vi har varit ett par i 5-9 månader. Den sista tiden har vi inte kunnat ses så ofta.

Men det beror ju på att han haft så mycket att ordna inför sin systers bröllop/ p.g.a. att hans bror flyttade till stan och in i hans etta/ han har varit sjuk (och dessutom haft mycket på jobbet). 

Nu är det fredag och vi ska äntligen ses. Jag har skyndat hem från jobbet. Handlat lite gott. Vaxat bikinilinjen. Är något trött men förväntansfull!

Så ringer dörrklockan. En snabb blick i spegeln och en hand genom håret. Öppnar dörren.

Han är lite uppklädd - för en gångs skull. Den här gången har han med sig en väska.

En snabb kram och sedan MÅSTE han kila på toa. Från toan till köket. Tar vant fram ett glas ur köksskåpet och fyller det med vatten. Vardagsrummet nästa.

Han sätter sig i soffan. I det andra hörnet, inte på den plats han brukar. Det är något högtidligt över honom och han vänder sig med en snabb rörelse mot mig och knäpper händerna i knät. Så lättar han sin tungas band.

"Det här är aldrig lätt. Jättesvårt faktiskt. *paus* Du är en jättefin tjej - på alla sätt. Jag har tänkt över det här en lång tid, för att inte göra något förhastat. Men jag är inte kär. Jag har försökt - men det går inte."

Innan han går plockar han ur väskan upp min deo, tandborste och tröja som jag hade till hands i hans lägenhet.

Fjärde gången i rad. Olika killar. Samma ritual. Har de läst någon manual om "hur en riktig man går tillväga för att göra slut"? Fick de lära sig rutinen i lumpen? I Slitz? Googlat? År det något Vänner-avsnitt jag missat, eller vad?

De första tre gångerna grät jag uppriktigt. För varje gång färre tårar. Den fjärde kunde jag knappt vänta på att han skulle gå så jag kunde skaka på huvudet åt denna...charad.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Vad fint att du verkligen har försökt att vara kär i mig. Verkligen. Det måste ha varit jättetufft. Speciellt de här senaste veckorna som du behandlat mig som en paria.

Och jag var förstående. Gav dig lite space. För du hade ju "lite mycket kring dig".  När i själva verket: du hittat en ny spännande avatar på WOW att chatta med/ jämfört vår korta tid med din systers förlovningslycka/ du är (hemligt) kär i din polares sambo och du insett att du sjunker i hennes och polarens ögon när du behandlar din egen flickvän som luft.

Och när vi långt senare stöter ihop i vimlet - då är det DU som bara är en unken vindpust för mig.