Det är snart två dagar sen. Jag pendlar hela tiden mellan olika tankar. Det känns som att det var en vecka sen jag träffade honom. Jag gråter så väldigt mycket, helt plötsligt av ingenting. Eller jo, minnesbilder av honom. Satt på en viss restaurangkedja och snyftade utan att ens bry mig om folk som gick förbi och såg på mig. Hela världen har liksom stannat upp, inget annat är viktigt. Jag förstår inte hur människor bara kan gå förbi som om ingenting har hänt. För något har ju hänt. Det skulle väl hända förr eller senare ändå. Logiken är till min fördel, jag vet att det ändå är bra att det tog slut nu. Så det är över. Men jag hade så gärna försökt lite till.

Jag har börjat sakna honom. Dig. Jag vet inte vad jag ska säga. Vet att inget kan få honom att ändra sig, och det accepterar jag. Men... Även om jag är förnuftig och vet hur det är, så vill jag bara att allt ska komma tillbaka. Snälla snälla snälla bli kär i mig igen. Vi vet ju att det går. Vi vet att det har gått, sa du.

Fan fan fan fan fan fan fan fan jag vill inte må såhär jag vill vara med dig jag vill tillbaka jag gör så mycket allting är bättre än detta. Nästan allt. Nu kommer logiken igen. Jag vet att jag inte hade orkat att du åker till USA ändå. Men... Hade du varit kär. Då hade jag väntat. Jag hade inte gett upp.

Så har jag då hittat hit. Sökte på ordet dumpad och hittade denna hemska men ändå underbara sida. Och jag kände att även ajg behöver skriva av mig.

För mindre än tjugofyra timmar sen blev jag dumpad. Jag mötte honom vid tunnelbanan, han såg så allvarlig ut. Men jag tänkte inte att det faktiskt skulle...
Sen gick vi hem. Jag försökte vara glad, prata på och vara rolig. Han verkade inte lika trött och stel som dagarna innan. När vi kom hem gick vi in på hans rum, han satte sig på sängen och tog min hand. Sen sa han det. Först antar jag att jag blev chockad, jag kände ingenting, förstod vad han sa men lyssnade egentligen inte. Han sa mitt namn. "Jag kommer inte kunna känna något mer igen. Jag är säker på det nu."

Vi satt så en stund. Pratade lite, jag frågade, varför, varför. Sedan kom känslorna, jag var tvungen att gå. Jag rusade ut, ignorerade hans rop och bara gick. Ringde min bäste vän och min mamma. Jag kom in igen precis när han var på väg att gå ut och leta efter mig. Vi satt och pratade lite till. Gråten kom, helst hade jag velat skrika, springa runt i huset och bara vråla ut all besvikelse. Gick ut en gång till för att ringa. Han sa att jag fortfarande kunde sova där tills jag får skjuts hem. Det lät så tragiskt men ändå skönt, jag vill ju fortfarande vara med honom. Vi satte oss framför tvn, jag behövde känna som vanligt lite igen. Grät lite. Pussades, jag behövde det. Men sen insåg jag att det är bättre att åka redan ikväll än att stanna ännu en natt, vakna imorgon bitti och inse vad som har hänt, och sen ha morgonen på sig att säga hejdå innan han åker till jobbet. Nej. Det hade inte gått. Så trots att han ville att jag skulle stanna bad jag honom köra mig till min bäste vän. Det var hemskt att lämna huset, att veta att det är sista gången man kommer dit. Hans mamma kom och sa hejdå, lycka till. Hon visste. Det var så jobbigt.

Vi körde i ungefär en timme, varannan minut började jag storgråta. Han sa inte så mycket. Jag hade frågat, jag hade försökt visa, jag hade försökt säga att jag gör... nästan vad som helst. Men nej, det finns ingen chans. Inte nu längre.

Vi kom fram. Det var nästan skönt att få säga hejdå, men olidligt att se honom köra iväg. Min vän körde hem mig, vi sov i samma säng då jag inte klarade att sova själv. Tårarna var som tur var slut. Det gick att överleva den första kvällen.

Hej!

Det värsta tänkbara hände mig för ca 3 veckor sedan. Det kom som en chock jag förstod ingenting.. Bara en vecka innan hade han frågat mig om vi inte kunde försöka skaffa barn.. veckan innan det sa han att han var så lycklig med mig och han längtade till den dagen vi skulle gifta oss, han berättade om vår framtid tillsammans och att han ville så gärna att jag skulle vara mamman till hans barn.. en vecka senare gjorde han slut, vad fan hände? 

Vi skulle ju vara tillsammans föralltid! det var ju han och jag.. nu är det bara jag kvar. Jag känner mig så enormt SVIKEN! Han säger att han är helt förkrossad men han inte hjälpa att han inte är kär längre, att han älskar mig men inte på samma sätt längre.. Det gör så fruktansvärt ont och det känns som att han bara har gett upp, utan att kämpa för vårt förhållande. Vi hade varit tillsammans i snart 4 år och på en vecka bestämmer han sig på att han inte vill fortsätta mer? 

Så är jag singel igen, efter ett förhållande på 3,5 år. Förvisso ett distansförhållande men ändå fint och bra.

Nu tycker han att det var för mycket tjat om att prata, för att passa honom. Då vi levde på olika orter med många mil emellan, så tyckte jag det var viktigt att vi delade våra vardagar med varandra i form av samtal eller sms. Tyvärr tyckte inte han likadant. Han tyckte det var jobbigt att behöva komma ihåg att berätta för mig. Men lägga ut allt på sin fb sida klarade han av att komma ihåg. Jaja.......

Känner mig fruktansvärt deprimerad och nere. Ingenting är kul längre, och någonstans tror jag att jag bara går och väntar på att han ska ångra sig. Vilket skrämmer mig till vansinne.... för vill jag verkligen gå med på hans ibland konstiga åsikter om ett förhållande. Är det honom jag saknar eller är det ett förhållande i sig???

Tankarna är många och splittrade på tusen håll och kanter. Ge gärna lite feedback om hur ni tänker och agerar vid uppbrott....

Jag minns inte ens i tanken att du orsakade mig sådan smärta.. Det är min kropp som gör mig påmind, smärtan är så intensiv att den vibbrerar i varenda en av mina kropps delar..allt värker, allt känns om som om det skall gå sönder.. Jag är ett öppet sår.. Å jag läker inte, varför vill det inte läka... jag hade släppt dig trodde jag...
Det var som om ett sår bara läkt lätt på ytan  för att under skorpan bildat ett större hål, infekteras och bilda fullt av var för att sen brista, rent av explodera för att skölja över mig för att väcka smärtan till liv.

Sluta, sluta, sluta jag vill få den bort.. varför plågas jag så?
Jag vill inte ha dig tillbaka, jag saknar inte dig.  Jag vill HA MIG SJÄLV TILLBAKA jag har förlorat mig själv i två år.Två FUCKING JÄVLA ÅR.. till vilken nytta..
Jag får ingen luft, kan knappt andas... varför valde jag så? Vad fan ville jag lära mig? Vad ville jag utveckla...?

Snälla kan jag åtminstone få försöka förstå? Jag orkar snart inte mer.
Ibland önskar jag att jag vore lite mer som du, stänga av, inte förstå, inte ha insikten, ingen empati, inge samvete..Vet du vad härligt jag hade mått då... Så var glad, var nöjd, lek med hjärtas fröjd, för att alltid veta mest och vara bäst...

Jag står framför badrumsspegeln,  lyfter händerna till mitt hår,  jag sliter i det för att hindra gråten eller försöker jag framkalla den, jag vet inte längre...   slår på insidan av mina armar... slår hårt hårt hårt.. jag övergår till  att klösa djupa sår.. jag funderar är det någon som kommer sakna mig.. Är det någon som kommer att förstå varför du lämnat mig så djupa spår.. eller vänder de allt till mig säger det att jag inte orka leva, när det var du som tog livet av mitt inre när det var du som satte de djupa spåren... Inget av vad jag utsätter mig för kan dölja smärtan som panikartat gör sig påmind ifrån mitt inre..INGET KAN DÖLJA DINA SPÅR!! Ekot av min röst klagolikt jämrandes gör sig påmind -  Vad gör jag nu? Vad gör jag nu? VAD GÖR JAG NU?

JA vad gör jag?.. det borde vid det här laget vara över, jag borde släppt taget men det är som om min kropp minns mer än mitt sinne..  Den rent av skriker... DU MÖRDA MIG!!!

Vem gav dig rätten, var det jag ? Gjorde jag verkligen det? Lät jag dig trampa på mig så hårt och länge att jag förlorade mig, hur kunde jag...?

Det gör så ont i min kropp, SMÄRTA tillsynes vibbrerar i varje cell, den minns som om det var igår.. Den minns ALLT alla dina spår... Fattar inte hur du kunde ta orden i din mun.... JAG ÄLSKAR DIG sa du.. jag bad dig om och om igen att gå.. du stanna vid min sida jag sa otaliga gånger gå.. det är ingen som tvingar dig att vara med mig, där är dörren, du bara stod kvar bedyra att du älska mig.. DU ville ha mig.. Jag försökte förklara om man älskar någon så gör man inte så som du gjort mot mig.. DU ÄLSKAR inte mig... Den enda du älskar är och var dig själv...

DU KROSSA MIG är du nöjd? Nådde du ditt mål? Blev det som du hade tänkt? Fick du som du ville? Mår du bra nu?

JAG GICK, JAG LÄMNA DIG, du hade inte vettet att lämna mig, du ville fortsätta att krossa mig trampa på mig , var det för att du aldrig skulle få min inre glöd.. MEN VARSEGOD du tog den du fick den är fan i  mig DÖD INOM MIG!!!! Jag är ett tomt skal..

Jag sa till dig kom ihåg, du kommer själv uppleva detta, minns då när du mår som sämst försök minnas mig då.. då kommer du förstå den smärta du orsakat och kanske då kommer du förstå vad du egentligen har gjort....

JAG LÄT DIG MÖRDA MIG!?!!?! Varför gjorde jag det, jag vill ha mig tillbaka...  Jag vill fylla mina lungor med luft, jag vill andas,jag vill känna glädje, jag vill glömma...JAG VILL DÖ!!!  Ekot är mitt eget messande, vad gör jag nu? vad gör jag nu?


JA, VAD GÖR JAG NU?!?!?