Jaha, då var det min tur att hitta blogg-världen! Kanske kan vara ett sätt att bearbeta sitt liv....

 Har klarat mig utan 30-årskris- här har vi nog en livskris som smyger sig på....

32 år- bor med sambo- i sambons lägenhet- med sambons möbler- känns ju hur bra som helst....vuxen tjej...

Har just nu rätt många tveksamheter kring mitt förhållande, så jag kanske får ta min katt och bosätta mig i parken.

 Hur farao vet man om man har fått nog ?

Hur vet man hur mycket man törs berätta om sina känslor utan att han ledsnar och själv tar beslutet att göra slut?

Har alla andra bara trevliga stunder- känns som att jag lever i det enda förhållandet där man har diskussioner och bråk på tonåringsnivå...?

Hur kan jag tillåta mig att bli arg och besviken- UTAN att sedan få dåligt samvete för att HAN blir förbannad för att jag "gnäller och klagar"- och vips tycker vi båda att allt är mitt fel?

Kan man hantera en relation där det alltid är bara den ena som ska säga förlåt?

Och den mest väsentliga frågan av alla- är jag schizofren  ;-)?

Oj vad skönt det var att skriva av sig lite! Nu har jag bara 4 1/2 timme kvar innan jag ska gå hem och få svar på om han fortfarande är arg för igår och vägrar prata med mig (jag hade ju faktiskt pratat i telefonen istället för att spika) eller om allt helt plötsligt är som det ska. Känner att min själ börjar bli gammal och trött av alla dessa tvära kast.  Kan ta att han blir sur på mig- men inte att han använder "utfrysningsmetoden" varje gång, och ofta tycker jag det gäller skitsaker. Blir därför ofta jättearg och ledsen- och då kan han vända det emot mig genom att säga att han inte klarar mina utbrott. Hur jag än gör blir det mitt fel. Det vore så enkelt om jag inte älskade honom....

Inne på det 13:e året tillsammans kunde vi till slut enas om att skiljas. Det har mest varit ett förhållande där två föräldrar uppfostrar två barn på bästa möjliga sätt. Tyvärr försvann den lilla biten med förhållandet bort i den hanteringen, och det har nog avspeglats på hur vi har behandlat varandra de senaste åren. Trots att man inte själv har trott att det har synts utåt verkar det nu vara många utomstående som bara har väntat på det här beskedet.

Vi sa från början att vi skulle sköta det hela snyggt, men så fort ekonomin kommer på tapeten börjar det knaka i fogarna.
Jag förde igår på tal att jag vill säkerställa att min del av de pengar som är bundna i vår gemensam villa på något sätt kommer mig till rätta. Min (f.n.) fru tänker bo kvar i huset med två barn och tre hundar och jag flyttar till en lägenhet. Min fru har inte de ekonomiska förutsättningar att lösa ut min del av huset, så hon verkar tycka att jag skall släppa de ekonomiska aspekterna.
Jag tänkte inte vara den som absolut skulle kräva att få loss min del av pengarna på en gång, däremot ville jag få till en lösning där jag ändå förvissade mig om att jag inte skulle förlora dem helt. Svaret jag fick då var "jag förstod att vi skulle börja bråka om pengarna".

Hur man än vänder och vrider på det hela verkar man som man inte ha mycket att komma med, man anses bara vara den som splittrar familjen. Värt att  minnas är att vi tillsammans nu tagit beslutet att skiljas, och att vi hade en vilja att lösa det hela på ett smidigt sätt. Så fort jag förde min ekonomiska rätt på tal raserades alla konstruktiva intentioner från hennes sida.
Jag bryr mig om tre saker:
Barnen
Mig själv
Vår ekonomiska framtid tillsammans

Är jag då den elaka???