Idag tog jag bort mitt X från msn,  orkade bara inte se honom där bland mina vänner och familj...han blev sur men jag orkar bara inte. Och han har ingen rätt att bli sur!! Det är ju han som lekt och sårat oss...

Trodde jag skulle må mycket bättre om jag bara slapp se honom där , men icke.Dem första timmarna gick bra, då kände jag mig stark och detta klarar jag av men nu så här på kvällskvisten känns det bara tomt....har egentligen så mycket att säga till honom  och det är inga snälla saker , men det vet han nog efter vårt lilla möte idag på stan....

Bor i en rätt liten stad så att gå på varann visste jag att vi skulle göra nån dag men jag trodde aldrig att han bara skulle gå förbi oss utan att ens  snegla på sin lilla i barnvagnen, hur kan man vara så kall? Mot sitt eget barn? Okey, inte första gången han skiter fullständigt i lillen men nu har dem två iaf hunnit få en kontakt och lillen kallar ju honom för pappa och vet mycket  väl vem han är! Men X et gick bara förbi...inte en blick eller ett hej till den lilla.

Är det verkligen så att han inte bryr sig alls, är det därför han säger till sina "andra tjejer" att barnet inte är hans...Är han så kall?

När vi va tillsammans nu så var han ju underbar mot lillen och sa hur mycket han älskade och saknat att vara med dem här åren, men nu verkar det inte betyda nåt.

Jag klarar av hans svek men mitt barn gör inte det! han kan ju inte hoppa in i vårat liv när det behagar honom och sen sticka och inte bry sig i några månader!  Det gör ju ont i mig när lillen frågar efter sin pappa, vad ska jag säga..."Din pappa är inte din pappa, enligt honom"?..Nä, istället säger jag bara att pappa är borta och försöker få lillen att tänka på nåt annat istället.

Hatar verkligen mig själv för att jag ännu älskar honom  och hatar honom för hur han behandlar sitt eget kött och blod...

Hur mycket information skall man lämna ut till frun? När vi väl talade om för barnen att vi skulle skiljas trodde jag att det var bestämt. Icke då.
Jag beställde våra personbevis och fyllde i och skrev ut de nödvändiga papperena för en skilsmässa, samtidigt som jag började titta på lägenheter. Jag hittade ganska snabbt en passande lägenhet i närheten av nuvarande hemmet, bra för barnen att fortfarande ha skola och kamrater i närheten.

I denna veva visste jag inte hur mycket min fru ville veta, jag kände mig ju positiv över den kommande förändringen medan hon mer satt fast i det gamla. Jag talade om för barnen att jag hade fått den lägenhet jag tittat på, samtidigt lade jag fram skilsmässopapperena på köksbordet. Jag och barnen hann gå och lägga oss innan frun kom hem från jobbet, varför jag inte fick någon chans att prata med henne den kvällen.
Hon såg naturligtvis papperen, och på morgonen talade barnen om att jag hade fått lägenheten, och då blev hon fly förbaskad (igen...).
Nu skulle hon minsann inte skriva på skilsmässopapperen vilket fick mig att hota med att jag då fick stämma henne för att få skilsmässa. Ruttet förhandlingsläge...

Efter det här har vi pratat lite, jag har sagt att barnen får bo hos henne men att jag vill gå till en familjeterapeut för att få bekräftat att vi inte gör något dumt gällande barnen. Säkerligen är det bra för barnen att bo kvar hos mamman, men det betyder mer om någon annan (utbildad inom detta) än frun säger det till mig. Frun vet och kan så mycket enligt henne själv, så det är ofta väldigt svårt att föra en konstruktiv dialog med henne då hon inte är öppen för alternativ. Mycket därför vi sitter i denna situation just nu...
Nästa vecka har vi en bokad tid hos familjeterapeuten, blir intressant att se vad som kommer ut av det.

Inne på det 13:e året tillsammans kunde vi till slut enas om att skiljas. Det har mest varit ett förhållande där två föräldrar uppfostrar två barn på bästa möjliga sätt. Tyvärr försvann den lilla biten med förhållandet bort i den hanteringen, och det har nog avspeglats på hur vi har behandlat varandra de senaste åren. Trots att man inte själv har trott att det har synts utåt verkar det nu vara många utomstående som bara har väntat på det här beskedet.

Vi sa från början att vi skulle sköta det hela snyggt, men så fort ekonomin kommer på tapeten börjar det knaka i fogarna.
Jag förde igår på tal att jag vill säkerställa att min del av de pengar som är bundna i vår gemensam villa på något sätt kommer mig till rätta. Min (f.n.) fru tänker bo kvar i huset med två barn och tre hundar och jag flyttar till en lägenhet. Min fru har inte de ekonomiska förutsättningar att lösa ut min del av huset, så hon verkar tycka att jag skall släppa de ekonomiska aspekterna.
Jag tänkte inte vara den som absolut skulle kräva att få loss min del av pengarna på en gång, däremot ville jag få till en lösning där jag ändå förvissade mig om att jag inte skulle förlora dem helt. Svaret jag fick då var "jag förstod att vi skulle börja bråka om pengarna".

Hur man än vänder och vrider på det hela verkar man som man inte ha mycket att komma med, man anses bara vara den som splittrar familjen. Värt att  minnas är att vi tillsammans nu tagit beslutet att skiljas, och att vi hade en vilja att lösa det hela på ett smidigt sätt. Så fort jag förde min ekonomiska rätt på tal raserades alla konstruktiva intentioner från hennes sida.
Jag bryr mig om tre saker:
Barnen
Mig själv
Vår ekonomiska framtid tillsammans

Är jag då den elaka???