Så var det dags igen...ensam o det suger. Men det som gör mest ont är att inte få någon förklaring, inte svar på mina frågor om hur allting var.
Träffat en kille i ca 5 månader..o blev väl ett par ganska snabbt. Han var inte mannen i mitt liv o hade väl inte jättedjupa känslor för honom, men det gör ändå ont just nu.

Kände att nånting inte stämmde och ställde honom den raka frågan om han bara träffat mig för sex på sista tiden. Fick inget svar..bara massa förrvirrande sms. Han valde att avbryta vår relation istället för att säga mig sanningen. Men sanningen har jag väl hittat själv. Han hängde snabbt efter avslutsmesset på dejtingsidan vi först träffades på o misstänker att han hängt där ett tag. Han fick även ett sms mitt i natten när han var här i fredags...konstigt?! Även undvikande och inget beklagande att vi ej kunde ses nåt mer i helgen, för han hade visst en massa o göra. O så beteendet vid själva sexet...innan mysig o sökte närhet, efter inget gos...

Otroligt fegt och ansvarslöst o inte våga möta mig i konfrontationen. En lögn lr nåt försvar hade varit bättre än ingenting alls. Men han ville väl äta kakan o samtidigt ha den kvar.

För bara ett litet tag sen så bytte han veckor att ha sina barn, så vi hade barn o inte barn samtidigt. Av den enkla anledningen att vi skulle få mer tid tillsammans..o så gör han så här?!! Fattar ingenting.
Vet inte vad som gör mest ont, inte få nåra svar, eller o va ensam o bara längta efter den sanna kärleken. Är så trött på att de killar jag träffat inte kan ge efter för mina behov. Behov av tid att ses o att bli sedd. Menar då inte att få blommor stup i kvarten o en massa kärleksbetygelser. Bara att bli bekräftad o känna att jag är viktig för just honom. Men det verkar svårt att hitta just honom, som är mogen o vet hur ett förhållande mår bra.

Om nån orkar läsa, ge mig gärna lite pushning, tack:)
Kram till oss alla

I går va en riktig skitdag. Känslorna va i botten och tårarna brände till i ögonen. Min pojkvän kom över o jag gav honom hela bilden över hur mitt liv ser ut just nu. Varför det är så jobbigt och att hans ignoranta beteende mot mig föder så mycket knäppa tankar om honom. Jag blottade mig rejält..gjort det förut också vid några tillfällen. Det blev en rejäl urladdning och nu,dagen efter är jag helt slut. Har sovit bort en stor del av dagen och är fortfarande skittrött. Vi har varit tillsammans i ca 2 år från och till. I början var det för bra för att vara sant. Sen en dag så var det som att vända på en hand.Det var som att han inte såg mig längre,inte tyckte vårt förhållande var viktigt längre. Mycket lät han komma före oss/mig och gör det fortfarande. Vårt förhållande är komplicerat då vi bor långt ifrån varann och har barn på var sitt håll. Och därför inte kan träffas så ofta. Hoppas att han lyssnade och tog in hur jag mår av att han håller mig på avstånd. Men jag tvivlar.. Har inte råd att ge honom fler chanser då det kostar alltför mycket på psyket att ta sig upp ur besvikelser gång på gång. /mandelmassan

Hittade denna sida av en slump:) Skönt med en sida där man får frossa i sin egen olycka och andras...ta det på rätt sätt,snälla!! Tycker inte om att andra människor är olyckliga,absolut inte. Men ibland kan man känna sig ensam om att ha det som man har det och glömmer att det finns fler...