HEJ!
Jag hoppas såå att någon ska komma och göra mig hel, lätta smärtan i bröstet och stoppa tårarna från att rinna.

Söndagen den 12 juni gjorde min pojkvän slut med mig. Han var mitt livs kärlek och jag är såå upp över öronen-förälskad i honom. Vi har varit ett par i lite mer än 2.5 år.

Lite bakgrundshistoria; vi är väldigt olika, jag är impulsiv med humör, spontan och högljudd.. Han är lugn, lam, lite lat och lutar sig gärna tillbaka och låter saker gå som det går.
Jag har ett stort bekräftelsebehov och han har ofta varit dålig på att ge mig bekräftelse, uppmärksamhet osv. Men jag har ändå älskat honom och accepterat han för den han är.

Den 1:a april i år flyttade han till Irland. Han fick jobb där. Och det kändes okej, jag pushade honom ganska mycket till att göra det för det var en chans jag inte ville han skulle missa. I nästan samma veva (lite innan) gick jag in i en ganska jobbig depression och mitt mående svajade väääldigt mycket.
Den första tiden med distansförhållande funkade jättebra.. Han skrev ibland att han saknade mig.. att han tänkte på mig. Och det gör han i princip ALDRIG! så jag var superlycklig .
MEN sen kom det vissa nätter, när han och hans killgäng på Irland varit ute och festade och han inte hörde av sig förrän dagen efter.. och jag blev förbannad. Sen var allt igång.

Den senaste tiden har jag inte mått alls bra, har inte sovit mycket, går fortf sjukskriven 50 %, är deprimerad osv.. det har påverkat mitt humör väldigt och jag har varit lite extra tjurig..
Och jag märkte på honom att något var förändrat..
En dag bråkade vi som fan, och jag sa att jag ville göra slut. (vilket ofta händer i stridens hetta men sen blir det aldrig mer av de). När jag sen då sa att jag inte alls ville göra slut så sa han att han ville göra det. Jag tappade hakan och fatta ingenting.. Vi snackade tre kvällar i rad och han sa varje gång att han inte ville mer, att jag hade dödat honom med mitt tjat, tjafs och att jag surat.. Jag bara grät. Min värld föll samman.
Han sa till mig; du MÅSTE förstå, jag vill inget!! Han var verkligen iskall och visade inga som helst känslor. Jag förstod att det var på riktigt men kunde absolut inte acceptera det.

Jag har sedan innan beställt en resa till Irland den 15 juli, som jag fick avboka här om dagen. Det var riktigt tufft, tungt och JOBBIGT.
Vi har inte pratat sen jag avboka resan (ringde och sa att jag gjort det) och innan dess hade vi inte pratat på ett par dagar.

Ibland ringde jag honom på skype 20 gånger, klickade han mig inte så struntade han i att svara.. Han svarade inte när jag ringde i hans telefon eller smsa.. Så det är på riktigt. Och det är andra veckan nu, 1.5 vecka exakt.

Varje litet andetag jag tar är jobbigt. Jag gråter mycket. Jag klarar inte av att vara ensam. Jag tänker på så mycket jag skulle gjort annorlunda, såna plågsamma tankar. Jag saknar honom så himla mycket och det kliar i fingrarna hela tiden för allt jag vill är att höra hans underbara röst.
Hur ska jag komma över honom????!????
Hur ska jag komma över min första riktiga kärlek, mitt allt, mannen jag skulle spendera mitt liv med??? det går liksom inte.. gör gör allt, umgås med mina vänner, äter godis ibland, ser filmer, tränar, är ute och går och cyklar.. allt för att rensa tankarna. Ändå sitter det där.

HJÄLP!