Hur mycket information skall man lämna ut till frun? När vi väl talade om för barnen att vi skulle skiljas trodde jag att det var bestämt. Icke då.
Jag beställde våra personbevis och fyllde i och skrev ut de nödvändiga papperena för en skilsmässa, samtidigt som jag började titta på lägenheter. Jag hittade ganska snabbt en passande lägenhet i närheten av nuvarande hemmet, bra för barnen att fortfarande ha skola och kamrater i närheten.

I denna veva visste jag inte hur mycket min fru ville veta, jag kände mig ju positiv över den kommande förändringen medan hon mer satt fast i det gamla. Jag talade om för barnen att jag hade fått den lägenhet jag tittat på, samtidigt lade jag fram skilsmässopapperena på köksbordet. Jag och barnen hann gå och lägga oss innan frun kom hem från jobbet, varför jag inte fick någon chans att prata med henne den kvällen.
Hon såg naturligtvis papperen, och på morgonen talade barnen om att jag hade fått lägenheten, och då blev hon fly förbaskad (igen...).
Nu skulle hon minsann inte skriva på skilsmässopapperen vilket fick mig att hota med att jag då fick stämma henne för att få skilsmässa. Ruttet förhandlingsläge...

Efter det här har vi pratat lite, jag har sagt att barnen får bo hos henne men att jag vill gå till en familjeterapeut för att få bekräftat att vi inte gör något dumt gällande barnen. Säkerligen är det bra för barnen att bo kvar hos mamman, men det betyder mer om någon annan (utbildad inom detta) än frun säger det till mig. Frun vet och kan så mycket enligt henne själv, så det är ofta väldigt svårt att föra en konstruktiv dialog med henne då hon inte är öppen för alternativ. Mycket därför vi sitter i denna situation just nu...
Nästa vecka har vi en bokad tid hos familjeterapeuten, blir intressant att se vad som kommer ut av det.

Nu har det gått några dagar och allt har rört på sig. Mitt blivande ex tycker att jag ändrar mig hela tiden och ställer till det för barnen. Jag insåg att om barnen skulle bo hos mamman för att sedan komma till mig enstaka dagar skulle jag tappa kontakten med barnen till slut. Därför sa jag till exet att barnen skulle bo hos mig varannan vecka, och då tog det hus i helvete.
Jag tänkte minsann bara på mig själv och inte ett dugg på de stackars barnen som skulle få packa saker och flytta mellan två hem hela tiden. Ju mer hon tjatade om detta, desto mer tänkte jag att det verkligen var så det skulle bli.

Nu har jag tänkt om. Jag har läst en massa på internet, funderat på hur mina barn är, hur mitt ex är, hur jag är och kommit fram till att det nog är ok om barnen får bo kvar större delen av tiden hos mamman. Under uppväxten har exet alltid haft en något starkare bindning till barnen än jag, och bara för att jag nu vill ta igen det kan jag inte köra över barnen. Jag kommer fortfarande ha tillgång till barnen, och framför allt kommer DE att ha tillgång till mig när de behöver det. Jag har lärt mig att man måste utgå ifrån barnen, deras trygghet och behov, inte föräldrarnas. I vårt fall är visserligen barnens bästa även exets bästa av någon anledning, så det verkar finnas en stor förlorare i det hela...men, men, man får se till att göra det bästa av det. Om jag "sköter" mig kommer troligtvis barnen att kunna vända sig till mig i tonåren när mamma blir jobbig och inte fattar ;-)

Inne på det 13:e året tillsammans kunde vi till slut enas om att skiljas. Det har mest varit ett förhållande där två föräldrar uppfostrar två barn på bästa möjliga sätt. Tyvärr försvann den lilla biten med förhållandet bort i den hanteringen, och det har nog avspeglats på hur vi har behandlat varandra de senaste åren. Trots att man inte själv har trott att det har synts utåt verkar det nu vara många utomstående som bara har väntat på det här beskedet.

Vi sa från början att vi skulle sköta det hela snyggt, men så fort ekonomin kommer på tapeten börjar det knaka i fogarna.
Jag förde igår på tal att jag vill säkerställa att min del av de pengar som är bundna i vår gemensam villa på något sätt kommer mig till rätta. Min (f.n.) fru tänker bo kvar i huset med två barn och tre hundar och jag flyttar till en lägenhet. Min fru har inte de ekonomiska förutsättningar att lösa ut min del av huset, så hon verkar tycka att jag skall släppa de ekonomiska aspekterna.
Jag tänkte inte vara den som absolut skulle kräva att få loss min del av pengarna på en gång, däremot ville jag få till en lösning där jag ändå förvissade mig om att jag inte skulle förlora dem helt. Svaret jag fick då var "jag förstod att vi skulle börja bråka om pengarna".

Hur man än vänder och vrider på det hela verkar man som man inte ha mycket att komma med, man anses bara vara den som splittrar familjen. Värt att  minnas är att vi tillsammans nu tagit beslutet att skiljas, och att vi hade en vilja att lösa det hela på ett smidigt sätt. Så fort jag förde min ekonomiska rätt på tal raserades alla konstruktiva intentioner från hennes sida.
Jag bryr mig om tre saker:
Barnen
Mig själv
Vår ekonomiska framtid tillsammans