Såhär ser hans drömtjej ut..


så ser inte jag ut :(

Comment (1)

Det har snart gått 3 månader, å det känns lika jävlit en.  jag fattar inte hur jag ska orka, visst jag har tur att jag har ett jobb å gå till så man kan tänka på nåt annat, men sen när man kommer hem så kommer tankarna tillbaks + att man får den där knuten i magen som gör ont, hon va min stora kärlek! fan va livet känns piss.................

Comment (1)

Ja, sitter här och tänker...att drömmen jag hade som singel..var att verkligen få en familj..nu har jag en, men i samma stund som jag fick den så krossade han den drömmen. Och det som verkligen är värst av allt, är, att allt det han gjort kan han inte få ogjort..Jag vill bara att alla "affärer" ska försvinna, att dom aldrig har funnits..men dom går inte att radera...och det är det jag inte kan leva med..det går inte att börja om..gång på gång på gång...det gör man en gång...sen ska det aldrig mer hända igen..Då kanske man kan börja om...men inte nu...inte efter så många gånger! Allt är förstört..min dröm om en en underbar familj kommer aldrig att finnas igen...Hur kan man förlåta och verkligen vara lycklig med nån ibland..Känslorna går upp och ner..misstänksamheten är hemsk, den är ständigt där...

Comment (0)

Nåt som man ofta pratar om när man har blivit sårad är att tiden läker alla sår och jag har alltid tyckt det vart löjligt att säga så dessutom är det väldigt okänsligt att säga så när man mår som sämst 

men jag insåg idag att det stämmer i alla fall för mig till slut så har dom gapande öppna såren läkts till fula ärr och allt känns lite bättre men jag vet oxå att man får vara väldigt försiktig för ärren kan spricka upp och bli till fula sår igen och ärren kommer att bli ännu värre 

jag såg J igår det kändes helt oki och jag tvingades inse att det va många år sen det va vi två men det gör mig oxå lite lessen för jag ser hur han kämpar emot sin vikt och sina demoner och det får mig nästan att börja att gråta när jag ser att gnistan i hans ögon är borta den slocknade när våran framtid tog slut och jag tror knappast han är lycklig fastän han har sambo för hon valdes enbart på grund av sin bakgrund hon hade utbildning bra föräldrar ett bra jobb pengar på banken och kanske ett bra utseende HeHe men hennes namn är riktigt uselt undrans vad hennes föräldrar tänkte egentligen jag asgarvar så fort jag tänker på hennes namn ja ja jag har lite svårt att vara snäll ibland :P 

J va min vita riddare som kom på sin springare jag älskade honom nåt så förtvivlat mycket och jag vet att han älskade mig lika mycket och så mycket va så självklart mellan oss det behövdes inte många ord för att den andra skulle förstå men jag va oxå obekväm för jag såg hans demoner allt han kämpade emot och jag vägrade att dölja saker och ting jag har aldrig varit så fullkomligt lycklig som jag va tillsammans med honom och jag har aldrig känt mig så fullkomligt älskad och jag va hans lilla prinsessa som han älskade att skämma bort och jag kan inte låta bli att skriva att jag oxå fullkomligt älskade att för en gångs skull få känna sig liten han va en stor man dubbelt så tung som mig och mycket längre och det är en speciell känsla det där alltså 

och jag tänker aldrig mera älskade någon på det viset den dörren är stängd aldrig vill jag öppna mig så totalt och låta någon såra mig så eller snarare krossa mig totalt jag va så totalt under isen i flera år sen han lämnade mig och varje dag ville jag bara dö han så elak så kall så oförstående men jag har insett att det va hans familj som stod för alla dom orden inte honom men då va jag verkligen nere på botten och vände och bara för att jag fixade en gång så är jag säker på att jag inte kommer orka en gång till så enkelt är det 

kanske låta mina ord korkade och dumma men jag vet att man kan älska på olika sätt Honom älskade jag på ett annat sätt mellan oss så va det mer en lugn trygg kärlek men inte lika himlastormande och vi hade stora problem med att prata lyssna och respektera varann dessutom insåg jag att vi inte alls va på samma nivå jag växlar lätt mellan att vara barnslig och tramsig för att sedan kunna diskutera i flera timmar om komplicerade saker eller titta på dokumentärer vilket Han inte alls kunde förstå och jag blev ofta irriterad på att han va enbart barnslig och såg inte alls någon mening med att diskutera saker och ting och ofta så förstod han inte ens vad jag pratade om och nån förståelse för varandras intressen fanns överhuvudtaget inte 

annars så tja jag mår helt oki hösten är här nu och det känns bara skönt och jag känner mig rätt mätt på kärlek jag nöjer mig just nu med att titta tillbaka på mina förhållanden och försöka att minnas det som va bra det enda jag ångrar nåt så in i helvete rent ut sagt är varför tog jag inte mera kort varför dokumenterade jag inte mer speciellt foton är alltid bra att ha man minns på ett annat sätt då 

vad jag vet om så mår Honom fortfarande mycket dåligt och många i hans närhet förstår inte alls vad som har hänt och tja det är hans val helt enkelt 

det som är lätt är att träffa någon och bli kär men sen börjar grovgörat att dag efter dag välja den personen om och om igen och orka följa med i varandras upp och ner gångar 

Comment (0)

Jaha, vad ska man skriva? Att mitt ex dumpade mig för en annan och dom var också arbetskamrater. Har sett hennes sms från honom där han skriver hur mycket han saknar henne och att det är tomt på jobbet utan henne.

Jag träffar tydligen bara idioter.

Comment (0)

Är här igen..Vet inte varför..eller kanske vet.Har gott norra veckor nu.
Allt är bra.Lungt.Jag har kommit över min ex,men egentligen inte.Annars borde jag inte vara här...
  Han har skrivit att det kan inte vara vi igen o att han pratade med den andra kvinna..
O det känndes nästan skönt att veta att det är slut.Jag har accepterat o glömt..Jag har levt mitt liv..igen..
  Steffan kom tillbacka o bad om oss..trots att han visste allt..
Vi är tillsamans igen..Det känns så där..Jag älskar honom inte-han älskar mig för mkt.
Det ge mig dålig samvete,trots jag har berettat allt till honom...Han hoppas att jag
hittar till "oss"...Jag tycker synt om Steffan.Han borde ha en annat partner o vara lycklig
med henne..inte mig..Värsta att jag började sakna E igen..Värsta att jag började tro att
det blir vi igen,att han kommer att höra av sig igen..
Iblanad tänker jag..om jag gifter mig med Steffan.nu på en gång-kanske försvinner tankarna
fr.mitt huvud o jaf blir botad??O glömmer den idioten?O gör Steffan lycklig o
får ett barn med han..Helt galet..
  Men vi är tillsammans just nu..trots att jag saknar E

Comment (0)

Kom hem efter jobbet igår... var visserligen helt slut i både kropp o skalle, men hade planer på att gå ut o svinga några bägare på stan.... det slutade med att jag bara var hemma, låg på soffan o kollade ömsom på tv o ömsom på datorn...

Varför har det blivit såhär? Är det ngn fas... är det som det ska vara? I vilket fall så känns det helt fel... jag har alltid varit en person som har haft lätt för att ta mig för olika saker... gärna med en massa folk (kända o okända) inblandade, men ngt har hänt... jo, jag vet att jag har gått igenom en separation, men det är ju typ 3 år sedan, så jag tror inte att det har (direkt) med det att göra... ngn som varit med om ngt liknande? o isf, har du/ni ngt tips på vad man kan göra.. hoppa över knyppel, drej o dansgrupper... inte min grej;-)

Kram

/A

Comment (2)

Har inte varit inne här på ett tag nu. Jag är fortfarande med honom,fort farande i skiten. Såg en halvfull/halvtom rosé flaska och några ölburkar i hans kyl så ja frågade om han hade haft fest. Han sa att hans killkompisar hade varit där. det tror jag inte ett skit på. Killar som sitter själva o dricker rosé? haha så dum är jag inte. Inte han,han dricker inte rosé vin. Jag blir så arg för att han ljuger för mig. Vill inte träffa honom mer hatar honom men han är som en drog för mig jag kan inte sluta fast jag vill.

Jag har börjat chatta med en kille på msn som verkar jättegullig jag önskar att min kille var lite mer som honom. Jag får se om jag vågar träffa den här killen. Hoppas på att bli kär så jag kan dumpa idioten,

 förresten glömde jag säga att han "tappat bort" våran gemensamma innekatt,han vägrar leta efter den,vägrar sätta upp lappar. Det är bara jag som bryr mig min kisse var som ett barn för mig :(

Comment (1)

Den 8e aug gjorde han slut. Jag har aldrig sett honom så ledsen. Det var så hemskt.
Jag satt på gräset bredvid vägen och skrek så högt jag kan medan han gick där ifrån och försvann. Jag hade sprungit efter honom flera gånger, men den sista gången höll min syster fast mig. Hon grät också. hon grät för hon vet hur det känns, när den viktigaste personen i ens liv bara försvinner.
Jag har träffat på honom några gånger, han ser så bedrövlig ut. Jag vill verkligen att han ska må bra. Jag kommer överleva utan honom, och han kommer överleva utan mig, men vi vill vara tillsammans. Vi älskar varann. Jag älskar honom. Jag kommer vänta tills han mår bra, även om det tar år, och sedan ta tillbaka honom, för jag vet att vad vi känner för varann är äkta och är något att kämpa för. Om mina känslor försvinner så har jag i alla fall kvar honom som vän.. Det kommer varasvårt ett tag, men det blir bättre. Jag hoppas att det blir bättre för honom med.

Snart fyller jag 18 år.  Jag har bjudit in honom för han betyder fortfarande jättemycket för mig. Ibland känner jag mig så vilse.. som att jag inte har någon att luta mig åt. Ingen som är där för mig när jag mår dåligt.

Jag undrar ibland hur mitt liv kommer se ut om några år. Kommer jag bo i ett kollektiv ute i förorten? Kommer jag spela i Kiriaka och jobba aktivt mer RS? Kommer jag och Thomas vara ihop då? Eller kommer  jag ha hittat någon annan? Vilket jobb kommer jag ha? Det enda jag kan veta säkert är att jag kommer fortsätta kämpa för det jag tycker är rätt, även om jag inte vet vad rätt kommer betyda för mig om några år.

Comment (0)

är det tänkt jag och mitt krossade hjärta ska få ihop något användbart här?
kan jag ens sätta ord på mina känslor?

ska jag berätta vad som hänt?
vill någon läsa, analysera och hjälpa mig vidare? i så fall är ni VARMT välkomna! jag är tacksam för all hjälp.

jag har gjort slut med min pojkvän. shit. SHIT. ja, ni läste rätt, shit!
paniken finns fortfarande inom mig och vill ut, men jag håller kvar den så länge som möjligt. snart kommer hela jag rasa.

denna killen är mitt livs kärlek. FY FAN vad jag älskar honom. älskar honom sjuuukt jävla mycket. fan.

okej,
först och främst vill jag säga att jag är en tjej med ett jävla humör. oftast är jag världens gladaste och skrattar åt allt som går att skratta åt med ibland tänder jag till, och det jävligt lät och snabbt.

jag och min pojkvän har haft många svackor, och alltid klarat oss helskinnade och starka ur det. alltid har det handlat om samma sak; att jag vill ha mer. jag nöjer mig inte.
jag får inga komplimager, han säger aldrig att jag är fin vad jag än gjort med mig själv. tjatar jag tillräckligt länge kan jag få ett ; du är alltid fin.
Han har enormt liten sexlust, är inte intresserad av sex alls, har i princip aldrig tagit initiativet utan jag har alltid fåttnästintill TVINGAT honom att ligga med mig. men det är inte det värsta, faktiskt. jag har accepterat det väldigt väl, för det är inget fel på MIG och inget som kan ändras.
han är väldigt lam, dålig på att höra av sig och visar ingen direkt uppskattning till allt jag gör. jag älskar tex att köpa saker till honom,gör det såofta jag kan och har råd, då visar han tacksamhet. han säger tack och kysser mig.
han köper aldrig något till mig, såvida vi inte är i en affär tillsammans och jag säger att Det vill jag ha! då köper han det, men aldrig impulsivt och spontant.
jag får aldrig kärleksförklaringar, inga gulliga sms.. och det älskar jag att skriva. det finste han någonsin skrivit är att han tänker på mig och älskar mig. ETT sånt sms på två år!!!
ja.. jag vet inte. det låter som att allt är negativt men det är det inte.

vi har samma humor och skrattar väldigt mycket. vi har många gemensamma vänner. jag älskar hans familj och syskon och han älskar mig familj och syskon.

den senaste veckan har jag fått en känsla att han inte vill vara med mig längre och vi har haft hemska gräl. egentligen grundar mina känslor inte på något konkret, mest något jag fått för mig. men jag får inget tillbaka. typ ingen respons.
visst, nu när jag gjorde slut så grät han men inga ord eller något kom ur hans mun. mest liksom ett OKEJ för han "accepterar ju mitt beslut". det känns också förjävligt. jag älskar drama (han hatar) och jag vill att han ska krypa på sina bara knän och gråta och säga att han ska förändras.
men han har sagt från dag ETT att han inte är en kille som behöver bekräftelse, komplimanger betyder inget för honom, och blir han sur eller sårad så är han tyst. jag är raka motsatsen och skriker, slåss och gråter hysreriskt.

det blev ändå att jag sov hos honom inatt. jag grät mig till sömns på hans bröst och jag höll honom hårdare än någonsin. han frågade varför jag gjorde så, (jag kysster honom hela tiden på hals och kind) och jag sa att det kändes så himla bra. så rätt. och det gör det. gjorde. att vara i hans armar är det enda som känns rätt. jag älskar honom så mitt hjärta går itu!!
i morse körde han mig hem innan jobb och jag hade med mig alla saker som jag haft hos honom.

NI KANSKE UNDRAR varför jag gör slut när hela mitt hjärta, kropp och sinne skriker efter honom? jo.. för jag får så jäkla lite tillbaka. känns som jag bara ger och er utan att få något tillbaka. och jag har testat alla jävla medel som finns för att få en reaktion men reaktionen blir aldrig som jag vill.
jag vill dela mitt liv med honom, jag vill vara hans och att han ska vara min. men inte under dessa omständigheter, jag vill inte känna att han int uppskattar mig,

jag mår piss. snälla någon, hjälp mig?!

Comment (2)