Min pojkvän gjorde slut med mig dagen innan julavslutningen 2011. Det fick mitt hjärta att brista i tusen bitar. Det som störde mig också var att han gjorde slut via sms. Finns inget värre.. varenda kille jag haft har gjort slut via sms och jag tål det inte..... vi bestämde dock att vi skulle prata lite i skolan dagen därpå men jag hade verkligen ingen lust att gå dit. Jag kunde inte sluta gråta och det kändes som om jag var sjuk inombords, att något var allvarligt fel med mig. Men jag gick dit ändå, behövde verkligen prata med han.

I skolan sa han att han fortfarande vill vara kompis med mig, att jag är en toppen tjej och så.. det stack till i bröstet när han sa det.. sen gav han mig en låång och tröstande kram och sa att allt kommer ordna sig..

Dagarna efter detta var ett helvete för mig. Kunde inte fatta att det verkligen var slut.. aldrig mer skulle vi skicka söta sms till varandra innan vi gick och lade oss. Aldrig mer skulle jag få känna hans närhet.. aldrig mer få somna i hans famn och vakna upp i hans famn.. aldrig mer..

Tre dagar efter att han gjorde slut kom han dock tillbaka. Han sa att han var ledsen för allt han sagt och att om jag ville ge honom en chans till så skulle han ta den och ta vara på den. Jag såg genast hopp framför mig och jag blev så glad. Men sen, en vecka senare innan vi ens hunnit försöka på nytt så ändrade han sig helt plötsligt.. än en gång blev jag full av smärta.. vi träffades sen på lovet en dag för att prata och han sa att han aldrig gick in i det här helhjärtat från början, att han kom tillbaka till mig för att han mått så dåligt osv. Han sa också att han inte tyckte det var värt att försöka en gång till.. det gjorde så ont att höra det.. och jag förstår fortfarande inte riktigt.. om han inte gick in helhjärtat från början, varför ville han då bli tillsammans med mig från första början..?

Nu har det gått 29 dagar sen han gjorde slut och känslorna har varit lite olika nu på sistone.. på lovet kunde jag lättare få tiden att gå, lättare att glömma honom då jag slapp träffa han. Men nu har skolan börjat igen och jag klarar verkligen av att se han.. varje gång blir jag påmind om det vi hade och det aldrig kommer bli han och jag igen.. jag träffade verkligen drömkillen, han var precis den jag drömt om.. allt kändes så bra.. 

Det som verkligen stör mig är att vi endast var tillsammans i nio dagar och under de här dagarna han vi inte med mycket alls. Vi blev tillsammans på en Söndag och sen var det skola därefter. Jag blev sedan förkyld och stannade hemma Torsdag och Fredag. Sen sov jag hos honom under helgen som kom och sen efter det så gjorde han slut.. han säger att det inte klickade mellan oss, att jag vill det här mer än han..

Jag har fortfarande massa frågor snurrandes i huvudet och som jag gärna vill ha svar på. Det är nämligen svårt att gå vidare annars, orkar inte ligga och fundera på allt, jag vill ha svar! Så.. tycker ni jag ska fråga honom, prata med han en sista gång så att jag sedan kan gå vidare eller kommer det bara bli värre? Behöver verkligen hjälp...

Åh, saknar honom verkligen, allt med honom. Hans doft, hans söta sms, att få vara i hans närhet och känna sig älskad.. känns som om jag aldrig kommer kunna lita på kärleken igen. Jag kommer aldrig träffa någon som han.. det är liksom den där killen jag vill ha! Jag vill inte ha någon annan! Det smärtar mig verkligen att vara såhär olyckligt kär... vill bara bort, långt bort och komma tillbaka när allt är bra igen...

Hejsan! detta är första gången jag skriver här.. men ville väl bara skriva av mig.

Igår fick jag mitt hjärta utslitet, trampat på, saltat, överkört och upplockat igen av de varmaste händerna jag vet. 

Nån gång då och då har det varit stormigt, men det har alltid löst sig. Detta var personen jag kunde se mig själv spendera resten av mitt liv med. Men nejnej..  jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska ta mig vidare.. om jag ska ta mig vidare. 

Han säger att han älskar mig, att jag är en fantastisk människa osv osv men att vi inte fungerar tillsammans(just nu hur som helst och kanske inte alls.) som personer. Men det gör vi.. jag vet att man inte kan tvinga någon att känna något, men jag ser det i hans ögon, han mår ju inte heller bra utav detta? Han gråter ju lika mycket som jag gör.

Jag sitter med gråten i halsen konstant och det värsta är väl att jag kan aldrig komma ifrån honom då vi bor ca 4 m ifrån varandra.. har gemensamma vänner , studerar på samma ställe osv. 

allt känns så jävla svart och jag klarar inte det. Det trycker för bröstet och skär i hjärtat och magen varje gång jag tänker på honom vilket är oundvikligt känner jag hur tårarna brinner bakom ögonlocken & hur halsen blir tjock .. OCH han vill vara kompis med mig..? jag försökte förklara för honom att jag inte kan klara av att vara hans vän när han har gjort såhär, men kanske kan jag det, om ett tag. Men vill inget annat än att bara lösa det på något sätt. Jag skulle ge allt för att bara se, se om det verkligen är meningslöst. 

Det känns på något sätt som att han träffat någon annan, men inte säger det. För att han inte vill såra mig mer. 

Vet inte vad jag ska ta mig till nu när det är som värst.. jag vet ju att det alltid blir bättre. Oavsett hur det slutar. Men just nu är det bara så svårt..

Till alla er som mist hoppet!

För ca 3 månader sedan var jag en av er.
Ledsen, förtvivlad, och utan livsglädje!
Min sanna kärlek hade lämnat mig!

Jag kollade runt på olika sidor om hur man kommer över ett ex,
hur man går vidare, ja till och med hur man får tillbaka ett ex.
Låt oss säga att jag var desperat!
Detta var ju ändå killen jag ville leva med resten av mitt liv.

Jag grät i veckor, konstant.
Och jag tror faktiskt att det var vad jag behövde.
Gråta tills tårarna tog slut för att på något sätt kunna börja från grunden igen utan att behöva falla tillbaka och sörja ännu mer.
Jag tog mig upp på fötter (även att det var svårt) och även att hjärtat värkte för varje steg jag tog.

Jag tog kontakt med en slags "kom över ditt ex" psykolog över internet som heter Amelias Chance.  Där fick jag dagligen steg för steg tips för att hitta tillbaka till vardagen.

Att komma över ett ex är svårt, och det kan vara skönt att få lite hjälp på traven!

När två veckor hade gått så bestämde jag mig för att sluta försöka få tillbaka honom.
Jag bad honom vänligt att låta mig läka och sa att jag inte ville ha någon som helst kontakt med honom längre. Jag tog steget ut i singelvärlden och vad hände?

BOOOOOM, han ringde mig.
Han hade ångrat sig, han ville ha tillbaka mig.

Jag fattade inget, och även att jag älskar honom så kan jag idag känna att jag borde tänkt efter och tagit min lilla tid som singel.
Men jag tog tillbaka honom. På sekunden. Utan att tänka.

Idag är vi fortfarande tillsammans, uppbrottet har satt sina spår på min tillit och jag är mer svartsjuk och lättsårad än någonsin tidigare.
Men det får han lära sig  att leva med. Han har sårat mig, han fick den ÄRAN att få tillbaka mig, så nog får han lära sig att leva med det alltid.

Vad jag vill säga är att tråkiga saker händer och det finns inget man kan göra åt det.
Men stanna inte upp ditt liv för någon som valt bort dig, någon som uppenbarligen inte vill ha dig längre. Utan njut av den lilla friheten du har. Vem vet, imorgon kanske det kommer någon och skakar om din värld riktigt ordentligt. Och då kommer du tacka svinet för att du slapp slösa din tid på honom.
Eller så kommer han tillbaka (inget man ska hoppas på) och då är det inte ens säkert att du vill ha tillbaka honom.

Keep on fighting, är allt jag vill säga.
Det blir ljusare, även att det ser väldigt mörkt ut nu.
I promise

Det är första gången jag skriver något här.

Blev medlem för 5 månader sen men allting kronglade så jag la ner. Det var synd. Ni kunde fått höra mycket.

Den 11 juli lämnade min stora kärlek mig (igen). Tredje gången gilt? Ja, det var tredje gången han lämnade mig under de 4 år vi var tillsammans. Oskiljaktiga. Och denna gång tycks det vara. Så långt uppehåll har vi inte haft och han har nu en ny. En rebound antar jag. Men gör inte mindre ont.

Så, var ska jag börja min berättelse? När jag var 17 och vi blev i hop? Han böjde sig fram över mig och sa "jag vet inte om jag vågar" och kysste mig. När han gjort slut, krossat mig, blev kk med mig och tog mig tillbaka? Han böjde sig ner över mig och sa "jag vet inte om jag borde" och kysste mig. Så inleddes andra karusellen. Eller ska jag börja från och med detta uppbrott. Då jag tittade in i hans ögon och sa "Du har samma blick som du hade för 2 år sedan när du lämnade mig". HAn blev frustrerad över hur jag kan minnas sånt och lämnade mig.  Med samma anledningar som alltid:

- Jag älskar dig men jag är inte kär i dig

Denna gång la han till att han attraherad av mig, tror inte han kan hitta någon bättre men han vill inte leva 4 år utan att veta om man vill vara med en för resten av livet. "Efter 4 år borde man väll veta om man vill leva med någon i resten av sitt liv?" ... Det sa han. Och han som klagade över att jag aldrig levde i nuet.

Han refererade till mannen i pjäsen "sener ur ett äktenskap", en grymt bra pjäs, och sa att han inte ville vara som honom och levt i ett äktenskap som han inte visste var rätt. (...) I den stunden försvann jag. Eller inte jag, mina känslor. Min tanke var "somnade du efter inledningen?" För er som inte sett pjäsen lämnar mannen sin kvinna och många år senare inser han att han gjorde fel. Men då är det försent och hon hånar honom som kommer och ber efer henne när hon äntligen gått vidare.

Han lämnade mig den 11 juli 2011. Vi var hemma hos hans föräldrar (båda hade flyttat hem igen efter en kort tid i en andrahandslägenhet). Han lämnade mig. 4 h senare hade vi sex. För mig kändes det som om allt skulle bli bra. Men han sa "vi kommer fortfarande inte vara tillsammans när vi vaknar" och vände ryggen mot mig. Vi hade sex en vecka efter det. Han vände ryggen mot mig i duschen och sa "Det där var bara köttsligt för mig".

Tre månader senare hade vi sex igen. Tiden emellan hade jag en kk. Hela det är  en historia i säg som jag troligen kommer delge. Men vi hade sex igen, i min bil, efter att inte setts på tre månader. Han verkade gilla det och vi skildes med att han sa "det blir nog fler gånger". Under den tiden vi var tillsammans sa han saker som att han måste nog vara med andra innan han kan vara med mig igen. Han skickar jämt dubbla signaler.

Nästa gång vi sågs var allt lättsamt men när vi skildes sa jag "hör av dig om du vill ses".Han svar var "jag tror inte jag vill det..." "jag kan inte växa om du är i närheten"

Det var senaste gången jag såg honom.

Tills hans försvar gled jag in i en djupare deprission i höstas. Vi sökte hjälp åt mig tillsammans och... Han orkade inte med det helt enkelt. Så han lämnade mig. Vilket verkligen satte fart på karusellen, då jag sjönk ännu djupare.

Det är nog allt jag orkar skriva just nu. Har haft en dålig vecka. Har i alla fall kommit igång med skrivandet nu.

Hej på er!

Nu var det nästan 1,5 år sedan jag bloggade inne på denna sidan. Och skönt är väl det!

Jag har inte blivit dumpad tack och lov. Utan ville egentligen bara ge er lite solsken i allt mörker.
2009-11 var en av dom värsta månaderna i mitt liv ! Mycket hände men framförallt så blev jag lämnad av den jag TRODDE då var mitt livs kärlek. Men ack vad fel jag hade.

2011-11 alltså 2 år senare ser mitt liv ut följande. Jag har sedan 1,5 år tillbaka varit tillsammans med VÄRLDENS mest underbara person på alla sätt, S. (Samma person som jag sist skrev att jag blivit kär i alltså). S och jag har känt varann länge egentligen, men jag såg honom mer som en vän. Kärleken jag känner för honom är äkta, och jag VET att han älskar mig. Och det är en underbar känsla.
Vi har precis köpt hus och renoverar för fullt! Jag har ett jobb som jag trivs med, familj som älskar mig och underbara vänner.

När jag själv mådde som sämst så retade jag mig massa på inlägg som detta. Tyckte att det kändes som ett slag i ansiktet. Men nu i efterhand kan jag förstå att de tänkte precis som jag gör nu. Att man vill dela med sig och lämna lite HOPP.

För om det är något som saknas när man är förtvivlad, så är det just HOPP.
Jag vet såklart att mitt liv är inte färdigt än. Och det kommer definitivt komma mer problem längs vägen. Men det jag egentligen vill säga är.

Allt går att lösa om man bara vill, kärleken kommer och går men framförallt livet GÅR vidare!!

Kram till er alla från en lycklig!

Var går gränsen till otrohet. Bara kontakt med andra kvinnor eller räknas inte det. Själva tanken på att vara otrogen, att planera det även om det aldrig blir av?

Jag tror inte han har varit fysiskt otrogen men alla dessa kontakter med andra kvinnor. Sex mail mm mm
Jag bestämde mig idag vart min gräns går. Jag vill inte detta mera jag ska flytta. Men hur gör man? Alla lån och huset har ingen av oss råd att driva ensam. Hans barn hur blir det kommer jag aldrig mera se dem. Den äldsta har ju ingen mamma förutom mig. Kan hon flytta med mig? Jan jag ta det ansvaret fast jag inte är förälder?
Det är ju jag som tar hand om henne, så mycket man nu måste ta hand om en tonåring :-) Men alla små och stora bekymmer hon har kommer hon till mig och berättar om inte sin pappa.

Jag känner mig så misslyckad. Varför räkte det inte med bara mig? Varför ha kontakt med andra även om han inte träffade dem? För att fly vardagen sa han. Men är vardagen med mig så hemsk då?
Saknar mina vänner som bor för långt bort. Skulle behöva en god vän att grina hos just nu.

Så var det dags igen...ensam o det suger. Men det som gör mest ont är att inte få någon förklaring, inte svar på mina frågor om hur allting var.
Träffat en kille i ca 5 månader..o blev väl ett par ganska snabbt. Han var inte mannen i mitt liv o hade väl inte jättedjupa känslor för honom, men det gör ändå ont just nu.

Kände att nånting inte stämmde och ställde honom den raka frågan om han bara träffat mig för sex på sista tiden. Fick inget svar..bara massa förrvirrande sms. Han valde att avbryta vår relation istället för att säga mig sanningen. Men sanningen har jag väl hittat själv. Han hängde snabbt efter avslutsmesset på dejtingsidan vi först träffades på o misstänker att han hängt där ett tag. Han fick även ett sms mitt i natten när han var här i fredags...konstigt?! Även undvikande och inget beklagande att vi ej kunde ses nåt mer i helgen, för han hade visst en massa o göra. O så beteendet vid själva sexet...innan mysig o sökte närhet, efter inget gos...

Otroligt fegt och ansvarslöst o inte våga möta mig i konfrontationen. En lögn lr nåt försvar hade varit bättre än ingenting alls. Men han ville väl äta kakan o samtidigt ha den kvar.

För bara ett litet tag sen så bytte han veckor att ha sina barn, så vi hade barn o inte barn samtidigt. Av den enkla anledningen att vi skulle få mer tid tillsammans..o så gör han så här?!! Fattar ingenting.
Vet inte vad som gör mest ont, inte få nåra svar, eller o va ensam o bara längta efter den sanna kärleken. Är så trött på att de killar jag träffat inte kan ge efter för mina behov. Behov av tid att ses o att bli sedd. Menar då inte att få blommor stup i kvarten o en massa kärleksbetygelser. Bara att bli bekräftad o känna att jag är viktig för just honom. Men det verkar svårt att hitta just honom, som är mogen o vet hur ett förhållande mår bra.

Om nån orkar läsa, ge mig gärna lite pushning, tack:)
Kram till oss alla

Hejsan

Ja var ska jag börja. Jag lever ihop med en sexmissbrukare.

Har vad jag har i bevis har ännu inte varit fysiskt otrogen

Men senast idag så hittade jag att han mailat en annan kvinna och bjudit ut henne på middag. Eller hittade och hittade, jag bad honom logga in på sin mail så jag fick läsa den . Och där hittade jag ett mail till en kvinna som han tydligen varit i kontakt med men ej träffat änu och bjöd ut henne på middag. Detta är vilken gång i ordningen jag har ertappat honom vet jag inte. Sist så var det eskortsidor och kontakter.

Ja han säger att han försöker bli bättre och går hos psykolog för det men kommer det någonsin hjälpa.

Har ett tag nu varit bättre... ett tag nästan 6 månader och vi tog äntligen steget och köpte huset vi båda längtat efter så länge.
Redan 2 veckor efter vi flyttat in så hittade jag första kontakten. Och jag snokar inte utan det var av slump jag såg det. Och så idag igen detta mail.
Vist älskar jag honom och hans 2 barn som bor med oss heltid. Men orkar jag en runda till med detta.

Osäkerheten är nog det värsta, har han varit otrogen rent fysiskt? Eller är det som han säger att när det blir för mycket stress omkring honom på jobb och hemma är detta en verklighetsflykt och han skulle aldrig vara otrogen.

Men jag upplever att det är otrohet att kontakta andra kvinnor och bjude dem på middag, och ej informera att man är i ett förhållande.

Jag vet inte om jag orkar mera.

På natten kommer alla känslor, idag är det två veckor sen..
Jag kan inte fortsätta ett liv utan dig!

Allt vi gjort tillsammans, allt vi skulle göra tillsammans!
Du sa att du skulle kunna dö för min skull, du pratade till och med om framtiden med hus och djur och barn... VARFÖR!?
Du visste ju om att du skulle lämna mig ensam!
Det finns ingen annan än du!
Det har alltid varit du, men nu är jag själv :'(
Jag känner mig så jävla ensam, kommer jag någonsin gå vidare?
För det vill jag inte!

Jag klarar ingenting!
Jag har inte ätit en hel måltid på 2 veckor,
Kanske fått i mig en frukt varje dag..
Jag kan inte kolla på film själv för det påminner mig om oss på kvällarna..

Jag bara lägger all skuld på mig själv, om du bara sagt något så hade jag kunnat ändra på mig!!

Jag vet inte vem jag är längre, jag vet inte ens om jag kommer klara mig ur detta levande :'(

Imorgon är det två veckor sedan han lämnade mig, jag är inte lika ledsen men jag tänker fortfarande på honom dygnet runt. Jag gav upp allt för honom, jag väntade på honom när han satt inne, jag hoppade av skolan för att jobba ihop pengar till våran framtid, jag sa upp min lägenhet för att flytta till hans hemstad..

Jag fick ett jobb där, och en vecka efter jag fått jobbet så dumpade han mig...
Jag känner mig så sviken och ensam.
Om han som sa att han älskade mig över allt som fanns hade så lätt att lämna mig, kommer jag någonsin att kunna lita på någon igen? 

Fyfan vad det gör ont, det går inte att beskriva..

Om man tänker lämna någon så går man väl inte och förlovar sig :(
Ett år och 8 månader, jag betydde ingenting :'(